I det närmaste olyssningsbar

LalehTvå faktum, ett obestridligt och ett man kan debattera: Laleh är otroligt musikalisk. Hon är ett geni. Mohammad Ali var ett geni, men det var Albert Speer med. Båda var ju inte svinbra bara för det. Skönheten ligger i betraktarens ögon, antar jag. Laleh har producerat den här skivan själv, hon verkar vara den sortens artist som alltid gör det, oavsett vad som står i CD-konvolutet. Och även om denna integritet och tjurskallighet är imponerande i sig så betyder det inte att det utmynnar i något bra. Är det någon som behöver en producent så är det Laleh. Merparten av den här skivan är närmast olyssningsbar: Frikyrkligt ljud och spel. Låtordningen är helt whack. Texterna är fulla med språkliga fel, bortom vad man kan tillskriva licencia poetica. Skivan och låtarna fungerar egentligen bara när sången ges större utrymme än övriga detaljer, när låtarna tillåts vara öppna och förhållandevis enkla i arrangemang och komposition. Hon sjunger otroligt bra, och här och var, i låtarna på svenska (jo, hon envisas fortfarande med att blanda språk,) hör man hur hur fantastiskt det skulle kunna vara. Hon kunde utmana Kate Bush. Nu är det tyvärr mera som en Lisa Ekdahl utan självinsikt.

I det närmaste olyssningsbar

Merparten av Lalehs nya skiva är närmast olyssningsbar menar Kurirens recensent Mattias Alkberg och ger den en Kurirhäst.