Det hela bottnar i rena meningsskiljaktigheter. Det du utnämner till en sevärdhet anses inte vara det av någon annan - som kanske suckar eller hånflinar. Det är lätt att sucka och hånflina åt andras sevärdheter. Trista sevärdheter av Johan Tell är en hel bok med reaktioner av det slaget. I många år var Johan Tell knuten till resemagasinet Vagabond och har gissningsvis beskådat fler sevärdheter än de flesta. Med en kamera i högsta hugg har han rest land och rike runt i dreglande jakt på platser, byggnader och föremål som uppnått eller strävar efter den officiella sevärdhetens status, men som enligt den luttrade resejournalistens uppfattning inte håller måttet. Bilderna är tagna utifrån prosaiska vinklar, ofta bara rakt upp och ner, och behäftade med sarkastiska kommentarer. "Här växte Björn Ranelid" står det under en bild på en husfasad av hudfärgad betong med livlöst blanka fönster. För att skapa hemtrevnad i den sterila miljön har någon ställt ut en lerkruka med prydnadsblommor på asfalten utanför porten vilket förstärker det eländiga intrycket på ett hjärtskärande vis.
Johan Tell bjuder inte sällan på underfundig komik - bilden från Vrå stenåldersby, en råttgrå och spretig vasshydda i skogen med texten "Få en glimt av hur människor i Sörmland levde för 6.000 år sedan" pressar fram fnissningar - men på det hela taget väcker hans bok ändå motvilja. Grundtonen som bryter igenom är ansträngt osympatisk och rå, och antinationalistisk i ordets simpla negativa bemärkelse. Allt svenskt kan och ska förhånas. Historien består bara av gamla fula stenar. Vem bryr sig liksom? Där står Johan Tell, ett av de där barnen i den grupp av cyniska gycklare som tvångsmässigt drar sig undan på skolutflykterna och inte låter sig imponeras av något, och finner större nöje i att sabotera än att tillägna sig undervisning.
Förväntan bryts mot besvikelse och kontrasterna mellan text och bild är tacksamma att ironisera över, och det är med sådana effekter som Johan Tell har fyllt sin bok. Under en lerig vattenpöl beströdd av gula björklöv meddelas: "Vid denna källa skrev Israel Kolmodin Den blomstertid nu kommer". Här som i så många andra fall handlar det om vilket perspektiv man anlägger. Har man arbetat för ett resemagasins räkning större delen av sitt yrkesliv faller det sig naturligt att stå på resenärens eller turistens sida, och visst är det fullt möjligt att källan där Kolmodin inspirerades till sin psalm kan vara omgiven av lera och full med löv, vi har alla våra dåliga dagar, även källor har rätt till det. Givetvis kan man närma sig källan en annan dag då den flödar ut och omges av prunkande växtlighet och solen skimrar i klart vattnet. Men då skulle bilden inte passa in i boken.
Detta gäller alltför många av Johan Tells diskvalificerade sevärdheter; han har närmat sig med den bestämda avsikten att förlöjliga och då spelar det ingen roll vad sevärdheten håller för klass i objektiv mening. I många fall är hans kritik motiverad, i synnerhet då sevärdheten i fråga är en kommersiellt plastig konstruktion, såsom Dinoland i Nyvång, Tomteland i Gesunda eller Seriegården på Gotland. Men det pampiga residenset i Vänersborg? Eller stugan i Sveden där Carl von Linné gifte sig. För att inte tala om Ornässtugan. Ingen ska komma och påstå att Ornässtugan inte är en sevärdhet; här vill jag tillgripa ord som helgerån. För detta borde författaren hängas upp i en grantopp där ekorrarna kan skala honom som en kotte. Under bilden: "I den här gamla granen hängde Johan Tell."