I den förvirrande verkligheten

Kosmos 1402 Manus och regi: Niclas Pajala Medverkande: Ingemar Raukola, Göran Forsmark, Jonatan Johansson, Martina Romero Cabello och Kim Gustavsson Teknik och ljud: Mikael Brodin Producent: Gunilla Bresky P1, lördag 11 februari, kl 13.30, samt måndag 13 februari kl 19.03 och måndag 20 februari, kl 01.00 I Niclas Pajalas pjäs växlar perspektiven hela tiden mellan dåtid och nutid. När flickan berättar att hon ska flytta till Finland rasar pojkens värld, som den ju gör när starka känslor är inblandade, hur ung eller gammal man än är. Göran Forsmarks pappa är en nästan overkligt lugn, trygg och överdrivet klok röst, som tröstar och vägleder den lille pojken. Finns sådana männisor kan jag tänka. Mer spännande, men för den skull inte okomplicerat, är det att följa berättarrösten, den vuxne pojken som spelas av Ingemar Raukola. Allt är fragment, minnesbilder, ? på väg mot något eventuellt kanske...? som Ingemar Raukola säger under sin vandring i ett ödsligt Helsingfors. Ofta förvirrande men så ser oftast en relationsupplösning ut. Där finns ingen logik, där finns ingen lugn, trygg och sanslöst klok pappa, som i barndomen. Denna nutid är ett kaos och mig gör det ingenting att pjäsen inte tycks leda någonstans. Kärleken och minnesbilderna lever vidare i en förvirrad dans, otydliga som allt annat i det verkliga livet. Mikael Brodins arbete med ljudillustrationer och musik förstärker på ett bra sätt det kaosartade i föreställningen.

I den förvirrande verkligheten

1983, en pojke och en flicka i Luleå väntar på att den sovjetiska satelliten Kosmos 1402 ska ramla ner.Nutid, den vuxne pojken vandrar omkring i Helsingfors och lever mitt uppe i en smärtsam separation.

1983, en pojke och en flicka i Luleå väntar på att den sovjetiska satelliten Kosmos 1402 ska ramla ner.
Nutid, den vuxne pojken vandrar omkring i Helsingfors och lever mitt uppe i en smärtsam separation.