I dålighetens gränsmarker

Ann Jäderlund I en cylinder i vattnet av vattengråt Bonniers Att leta efter en meningsbärande struktur i Ann Jäderlunds dikt är lika fel som att leta efter det intellektuella budskapet i ett klockspel. Visserligen är Jäderlunds form bland ord och språk, men inte på det vanliga sättet. Inte byggd på tro att avsändare och mottagare befinner sig i samma spel, lyder samma regler, tolkar ungefär lika. Jäderlund är alltid i sitt eget spel, klangfullt, egenartat. Naturligtvis har hon ett språk, genom att vägra ha ett språk erövrar hon ett. Genom att vägra syntax skapar hon en ny och låter klanger, fria associationer och oförutsägbara upplevelser göra orden på nytt. Det är svårt och ibland känns det som att stryka katten mothårs. Och när katten då börjar rivas är det inte alldeles givet att man börjar tala förstående om diktens självupphävande förmåga, alternativt kattens defigurativa egenskaper. Om inte en litteraturstuderande råkar stå i närheten, förstås, ivrigt lyssnande. I en cylinder i vattnet av vattengråt heter Ann Jäderlunds nya samling. Det ramsiga i titeln är ett jäderlundskt kännetecken, likaså det gradvist associativa. Förmåga att bända upp ett ord och låta dess innanmäte välla fram. En farlig metod, ibland blir det faktiskt bara smörja, ibland blir det bra. Så här: ?Sol blod/ i den/ tunna väggen/ i/ de tunna ögonen/ som/vatten/ sol blod?. Att det ibland blir smörja är Jäderlund medveten om, det ingår i utforskandet, i tänjandet av dålighetsgränsen, vilket hon förklarat i en intervju med Anders Olsson. Den nya diktsamlingen har också den säregna typografi man vant sig finna hos henne, många ord är spärrade, och hela boken är kursiv. Som en enda lång besvärjelse mot att lägga vikten vid någon enskild passage. Ja, nästan precis tvärtom, de icke-spärrade delarna som alltså framstår som typografiskt tätare, är ofta betydelsemässigt plana, mer spänningslösa. Ann Jäderlund är ett pågående experiment och till experimentets kännetecken hör att utfallet aldrig garanteras bli positivt. Jag vet inte vad som kommer ut ur hennes ständiga frisläppanden av ordens tvångströjor och språkens konventioner. Möjligen ingenting, möjligen ett framgångsrikt erövrande av det andra. Av poesins magi, dess förmåga att göra världen nyskapad, jungfrulig. Kanske en kollaps, ett förtätat ingenting, som i några av dessa senaste dikter: ?Humorn/ fanns kanske/ i hjärtat/ men den/ fanns/ inte i/ själen?. I de stroferna tänjer hon onekligen på dålighetens gränser. I andra dikter svindlar det, bryter halsar, ord, meningar. Då tjänar Ann Jäderlund som inspiration, som uppmuntran att fortsätta den språkliga evighetsvandringen bland uttjänade verb och kantstötta adjektiv. En prövning, i ordets alla möjliga avseende, är och förblir hon bland samtida, svenska diktare.

I dålighetens gränsmarker

I en cylinder i vattnet av vattengråt heter Ann Jäderlunds nya samling. Det ramsiga i titeln är ett jäderlundskt kännetecken, skriver Norrbottens-Kurirens Jan-Olov Nyström.