”A woman’s voice”, mötet mellan Norrbotten Big Band och malmöbaserade sångerskan Vivian Buczek, är – i korthet – en av de varmaste och mest personliga jazzkonserter jag upplevt på mycket länge!
Den röst som åsyftas i titeln är dels Buczeks egen, lika urstark som känsligt lyhörd där dansar som en fjäril och stinger som ett bi i suverän behärskning av jazzens mångahanda idiom.
Men det handlar också om att ge röst till en kvinnlig erfarenhet. Om perspektivet hos någon som tagit steget från att vara flicka till kvinna, som kan blicka tillbaka och se framåt, se sin plats i världen och våga gå sin egen väg. Och om rösterna hos de kvinnliga vokallegender som varit Buczeks musikaliska ledsagare genom livet. Som Abbey Lincoln vars elegant vemodiga ”Throw it away” blir en förträfflig inledning på kvällen. Eller tuffa Carmen McRae som med sitt frisinnade vokaltänk inspirerat till den riviga tolkningen av Jerome Kern-klassikern ”Yesterdays”. Den okuvliga Nina Simone med sin djupa, beckmörka stämma och sin benhårda integritet hyllas genom ”I think it’s going to rain today”, en återhållsamt mäktig, subtilt arrangerad skapelse med extrem gåshudsfaktor och vår egen Monica Zetterlund med sitt nära tilltal får sin tribut genom den ljuvligt trösterika – och inte alltför uttjatade – ”I morron”, om vikten av att orka lägga det förflutna bakom sig och se framåt.
Slutligen saluteras även Buczeks största förebild, den oförlikneliga Ella Fitzgerald, genom en sprudlande vokaluppvisning (inklusive en rejäl dos scatsångsekvilibristik) värdig denna jazzdrottning, ”It’s alright with me”.
Vid sidan av sin vokala förträfflighet besitter Vivian Buczek ett synnerligen inlevelsefullt kroppsspråk, som om tonerna sände elektriska stötar genom hennes lekamen, och hon backas – såklart - upp av ett storband med stort A i ordning, uppförande och tonsäker toksvängighet, toppat med en solistkader av sedvanlig excellens. Brötologie doktor Robert Nordmark med sin adrenalinstinna tenorsax, de folkjazzigt flödande alt-och sopransaxarnas mästare Håkan Broström, Anders Larsson och Michal Tomaszczyk på rökigt eleganta tromboner och Danne Johansson med sitt stjärnstoffsgenererande flygelhorn. Ja, ni fattar.
Ofta är det hela så svängigt och lekfullt att det tar några ögonblick innan jag blir varse den sanslösa komplexitet som de utsökt arrangerade styckena rymmer.
För arrangemangen svarar Buczeks musikaliske parhäst, pianisten Martin Sjöstedt, som kvällen igenom plinkar fram ett inspirerat flöde samtidigt som han från flygelplats leder storbandsstyrkorna.
Från sina egna musikaliska kretsar har Sjöstedt medtagit trumslagarmästaren Johan Löfcrantz Ramsay som lika virtuost som energiskt slamrar med slagverken alltmedan hans i allmänhet godmodiga nuna i stridens hetta förvrids till den ena grimaschen mer diabolisk än den andra. Martin Sjöstedt står även som kompositorisk huvudman för ett av kvällens nyare alster, det mångfacetterade ”Tales”. Till kvällens gåshudsmarinerade höjdpunkter hör ypperligt arrangerade och av Buczeks fågellik stämma präglade balladen ”Infant eyes” av Wayne Shorter, och propparna ryker i svängdetektorn när hela NBB-syndikatet dundrar sig igenom en lika intrikat som galet läcker tolkning av ”Butterfly”, signerad Shorters gamle polare Herbie Hancock. Ett svängighetsklimax på en kväll lika full av sublim njutning som en varsamt inslagen ask handgjorda lyxpraliner. Och den finaste pralinen har sparats till sist, extranumret ”Here’s to life”, odödliggjord av en annan vokallegend, Shirley Horn. En hymnisk hyllning till livet självt i all dess ljuvhet, smärta och ofullkomlighet. Tack för det!