Hyllning till van Zandt med Luleåkoppling

Townes Van Zandt var en bråkig och besvärlig jävel. Ett faktum om vilket det numera nästan inte sägs någonting alls. Han bodde ingenstans. Tillbringade all sin tid luffande runt USA, med sin gitarr och i stort sett ingenting annat. Sov hos dem som erbjöd honom en säng. Skrev sina sånger på pappers- och kartongbitar. Spelade in dem hos olika skivbolag, som erbjöd honom inspelningstid. Inte så noga vilka eller var. Betecknande nog fick en av hans skivor titeln The Late Great Townes Van Zandt, eftersom han för tllfället hade försvunnit och antogs vara (möjligen) död. Men det var han inte. Han återkom, luffade vidare och gjorde flera skivor till, innan han - lite okarakteristiskt - föll ut genom ett fönster och dog, (på nyårsdagen 1997). När han plötsligt fick en massa royaltyslantar när Willie Nelson och Merle Haggard gjorde en cover på hans Pancho and Lefty, visste han inte riktigt vad han skulle göra med dem. Han var inte van med och ville inte ha det bra; han kom från en från olja välbärgad Texas-släkt, men bröt med dem och avsade sig bestämt alla anspråk på några pengar. Det han ville var att luffa omkring som en modern hobo och att skriva, sjunga och spela sina sånger. Nu har det kommit en hyllningstribut, där ett stort gäng av mestadels ganska okända alternativa indie- rock- och countryband gett sig in i kärleksfulla omfamningar med Townes Van Zandts diverse odödligheter. Skivan har producerats i England, av ett bolag som heter som en av Van Zandts mera välkända sånger, och lite extra roligt är det onekligen att två av de bästa sångtolkningarna har gjorts av två grupper från Luleå: Kathleen av The New Man (Olle Nyman) och så Tower Song med de okuvligt begåvade tjejerna i Vikta Fåglar. Dem gillar vi, hur mycket som helst, och i övrigt flaggar jag även gärna för Neal Casal med Rex’s Blues, The Unfaithful Ways med Snow Don’t Fall och den robusta finalen med Philip Roebuck: Black Jack Mama. Men det allra mesta är faktiskt helt hjärtskärande väl värt att lyssna till och kan även fungera som en fönsteröppnare till Townes Van Zandts egen produktion; som förvisso finns och är helt pålitlig. För övrigt är det ju bra att man gemensamt har valt att undvika den ganska nedslitna Pancho and Lefty, för att i stället ägna tid och krafter åt Townes många övriga ödespärlor och delikata sångskatter.Rolf Nilsén