Mark Arm, 51 år gammal, har sjungit i Mudhoney sedan starten 1988. Nu, tio album senare låter han mer eller mindre likadant. Steve Turner, 48, har spelat gitarr i bandet lika länge. Det är klart man kan tänka sig att en viss fatigue infunnit sig. Men icke. Mudhoney fortsätter precis som vanligt. Hårt och högt spelar man. Dan Peters, 45 år och trummis sedan starten, har till och med ökat. Är det på någon plats i orkestern man kan märka någon skillnad så är det just där. Att han spelar ännu hårdare, ännu intensivare.
Det är även lätt att tro att det Mudhoney gör är någon slags pastischmusik. Att det är samma mix av punk och bluesrock som på första minialbumet Superfuzz Bigmuff. Och, ja, det är det väl på sätt och vis. Men genom åren har man närmat sig dels en slags utfreakad jazz, tänk Sun Ra eller Ornette Coleman. Och en flirt med annan västkustrock från förr i tiden: Excuse me while I'll fill the shoppingcart sjunger Arm i ett break, som någon slags antiflummig hyllning till Jimi Hendrixs Purple haze, innan bandet brakar in i en variant av samma Hendrix Crosstown traffic. Låten, Mudhoneys alltså, heter I don't remember you, och är ett skolexempel på Mudhoneys attityd. Passningen till det förflutna, och Arms beskrivning av hur han verkligen inte vill prata med den här personen från förr. Det är en förlorad konstform detta, avfärdandet. Kommer på två personer överhuvudtaget som har samma punkskärpa i just de här lägena: The Falls Mark E Smith, och Docenternas Joppe Pihlgren. Alla vi andra ska problematisera och analysera. Och nog för att Mark Arm är kapabel till det med: I What to do with the neutral frågar han vad man ska göra med det som varken är positivt eller negativt, det som bara är. Det är en filosofiskt och existentiellt komplicerad fråga.
Vanishing point är för övrigt, rent tematiskt, en skiva om att åldras, om att gå vidare i livet. Men det finns ingen Malou von Sivertsk lösning eller kvasidjupsinnighet i det anslaget. Här finns en hatlåt om Chardonay, vinet, som avslutas med våldsamma kräkljud. Och en hyllning till Det lilla: Små spelställen, låga förväntningar och GG Allin. Och lite är det väl det som gör att Mudhoney aldrig blivit breda och stora på samma sätt som, säg, Iggy Pop eller Pearl Jam. Det finns inga kriser eller försök till återfödelse, bara jobba hårt på veckorna och lyssna på Black Flag (och spela gitarr som Greg Ginn) och garagerocksinglar med varandra och en låda bärs på helgerna. För somliga av oss räcker det, och det är väl fint?