Hyllar dansband i ny film

I filmen som har premiär på fredag tar Jalin, 38, avstamp i sin egen barndom. Hans pappa var dansbandsmusiker och han själv följde efter, först som elvaåring i ett rockband och sedan, när framgångarna uteblev, i dansbandet Mats-Henriks: - Först var jag med farsan på spelningar och rep. Papporna spelade, fruarna pratade och barnen lekte. När jag själv började spela var jag yngst i alla orkestrar, organistens farsa fick alltid köra hem mig på nätterna efter spelningen. - Mats-Henriks var ett andra generationens dansband. Min film bygger lite på mina egna upplevelser, men när vi började omkring 1980 hade det mesta redan hänt. Det var 70-talsepoken som var den största - och då kom också det största tappet, när discon dök upp. Ur bandens synvinkel
Får jag lov gräver sig också bakåt i tiden, till de 1950- och 1960-tal då dansmusiken fortfarande kallades pop och banden började experimentera med spektakulära scenkläder, ett experiment som gick bärsärk och exploderade på 1970-talet. Men Jalin är noga med att inte driva med dansbandskulturen: - Jag ville se den inifrån, ur bandens synvinkel. Det livet fanns inte dokumenterat tidigare, jag hittade inget arkivmaterial någonstans. Det gjorde att jag också drevs av att bevara den till eftervärlden. - De filmer som trots allt finns har det problemet att de ska skruvas till: "Vi gör en film om ett dansband med invandrare!" Jag vill visa hur det verkligen var. Och jag har bara skrapat på ytan. Husvagnsdoku?
Nu går Joakim Jalin vidare i sin ambition att göra dokumentärer för den breda publiken. Han säger att det finns ett par självklara uppföljare, med samma människor som är med i Får jag lov. - Jag hoppas att jag kan göra dokumentärfilmens Sällskapsresan. Jag vill fortsätta att titta på olika sociala fenomen, att nå vanliga människor. Jag är inte intresserad av svåra filmer, jag vill göra vad folk vill ha. - Kjell som sjunger i Bengt Hennings i filmen fick nyligen sparken för att hans fabrik flyttade till Danmark, och ingen anställer en 60-årig truckförare. Paret som följer Flamingokvintetten har en nära anhörig som dog i cancer och gav dem rådet "lev nu" - så de har bestämt sig för att leva tills de spricker. Och så har vi berättelsen om husvagnsfolket, det är kul människor. Dålig återväxt
När nu Jalin långfilmsdebuterar är det med en filmtitel som också är en fråga. Hur är det egentligen ställt med dansbandskulturen - är det sista dansen? - Nej, det är det väl inte. Den kommer att finnas kvar, men den kommer aldrig att bli dominerande igen. 70-talet kommer aldrig tillbaka. Kommer dans till levande musik att finnas kvar överhuvudtaget? Jag hoppas det. Men intresset för dansbandsmusik bland 60- och 70-talisterna är nog rätt svagt.