Hyllad poet med rätt att vara sig själv

Det händer inte ofta att en debuterande poet säljer över 3.000 exemplar av sin första bok och blir något av en kändis på kuppen. En sån som får sitta i TV:s morgonsoffor och som dessutom drar fulla hus på sina författarturnéer. Men just ?en sån? är poeten Johannes Anyuru, som debuterade hösten 2003 med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya, hyllad av en enig kritikerkår. Nu har han kommit med sin andra diktbok Omega och även denna gång är kritikerna eniga om att den är bra. Riktigt bra. Förmodligen reagerar han över att bli kallad ?en sån?, trött som han är på medias ständiga generaliseringar och behovet av att skapa arketyper. Det är lätt att förstå honom. Här kommer en ung man och skriver poesi utifrån sina erfarenheter som till en del består av miljonprogram och mångkultur ? hans mamma kommer från Sverige och hans pappa från Uganda ? och gör det med den klassiska lyrikens tonfall och med modernismens bildspråk. Ändå var det ?invandrarpoeten? som uppmärksammades, symbolen som fyllde tomrummet mellan det klassiskt ?fina? och gatans ?fula? poesi, en ?förortens röst?. Fast om vi nu ska hålla fast vid ett lite mer komplicerat synsätt så är inte heller det hela sanningen. För Johannes Anyuru hyllades främst för sitt sätt att skriva, för sina noggrant valda metaforer, för sin pricksäkerhet och för ett tonfall som är både melodiskt och hårt på samma gång. Kanske var han en poet som som många väntat på, någon som skriver enkelt, klart och sångbart om angelägna ämnen i en tid när flera debattörer förkunnat metaforernas död.  ? Det hjälpte nog till en del att jag ser ut som jag gör och när jag och Mohamed Omar, som nyligen debuterade och som har jämförts lite med mig, uppträdde tillsammans under bokmässan i Göteborg så pratade vi om att det kanske är mer tillåtet för oss att skriva episk poesi, just eftersom vi betraktas som invandrare eller mångkulturella, säger Johannes Anyuru, som besöker Luleå för att läsa sina dikter på Stadsbiblioteket, inbjuden av kulturtidskriften Komma. ?Fan va ballt? Johannes Anyuru är född i Borås och uppvuxen i Växjö och Göteborg, där han fortfarande bor. Vägen till dikten började under en lektion på gymnasiet där han satt och bläddrade i en litteraturantologi. Där upptäckte han Allen Ginsbergs dikt Wichita Vortex Surta och på den vägen är det.  ? Jag gillade hiphop och såg att det fanns något som hette underground-poesi och tänkte fan va ballt. Han började skriva själv, bland annat en slags poesidagbok ? hemma har han minst tio böcker av det slaget.  ? I poesi kan man skriva om vad som helst, kombinera många tankar och stämningar i en och samma text. Där finns något magiskt och kraftfullt som saknas i många andra texter, till och med i sångtexter. Johannes Anyuru uppträder ofta tillsammans med musiker och själv har han rappat en hel del. Nyligen har han spelat in en skiva tillsammans med hiphop-artisten Sean McConnel, där han skrivit dikter direkt på engelska. Politik blev till sorg I sin första diktsamling utgick han ifrån Homeros Iliaden och tecknade en storslagen bild av vardagen bland höghusen. Den andra diktsamlingen hade han tänkt skulle bli mer politisk, men så dog en av hans kamrater i cancer och boken kom att präglas av sorgen och funderingarna kring döden. Framgångarna med Det är bara gudarna som är nya har gjort att han fått möjligheter att koncentrera sig på sitt skrivande. När han skrev den första diktsamlingen jobbade han inom vården. Den gången var han okänd. Nu är han en författare.  ? Jag tycker att det är skönt att vara författare, att ha den friheten. Att kunna sitta och skriva klockan fyra på natten, för jag vet att jag inte behöver kliva upp så tidigt nästa morgon och gå till jobbet. I går var jag i Växjö för att ta emot ett pris från universitetet och då satt jag där och pratade Tranströmer och Sonnevi med professorer. Jag tas helt enkelt på större allvar denna gång och det tycker jag om. Mycket som är outforskat Johannes Anyuru gillar både Tran-strömer och Sonnevi. Säger att han kan det mesta av Tranströmer utantill och att dikterna har förlorat lite på det eftersom hans poesi till en del bygger på överraskning. Omega inleds med några strofer av Sonnevi.  ? Jag tycker mycket om hans poesi. Kanske för att han skriver på ett sätt som jag aldrig kommer att kunna göra. Så enkelt och så klart och med en så fin sång. En annan svensk poet som tilltalar Johannes Anyuru är Gunnar D Hansson. Honom hade han som lärare i litteraturvetenskap, men visste inte förrän sista föreläsningen att Hansson också skrev poesi.  ? Jag skulle gärna vilja skriva dramatik och prosa också, känner mig öppen för det mesta. Kanske poesi i seriealbumsform ? det finns mycket som är outforskat. Problemet är väl att hitta en handling som man kan hålla sig till. Det behöver man ju inte göra i poesin. På biblioteket i Luleå blir det nästan fullsatt, en blandad publik, men medelåldern är låg. Johannes Anyuru läser ur sina båda diktsamlingar, men också några nya dikter under arbete.  ? Läs din mest politiska dikt, ber en flicka i publiken. Johannes Anyuru funderar en stund och säger att den har han nog redan just läst. Den som handlade om Osmo Vallos död i en fyllecell. Men så läser han ur minnet en dikt om rasism med titeln Du gamla, du nya. Om träningsoverallsrasisterna som flockas kring grillarna hemma i villaområdena.  ? Nu för tiden målas det ofta upp en bild, särskilt i Stockholm, av att människor kulturellt sett lever i helt skilda världar. Allt utanför Södermalm och Östermalm är förorten där livet beskrivs helt annorlunda. Jag tror inte att det är så, men däremot finns det stora skillnader mellan fattiga och rika människor. Men klasskillnader är inget vi talar högt om i dag, fastän vi borde.