Amber Oak spelar så vanlig rock att jag egentligen inte vill gilla det. Det är vanliga treackordsverser i dur och moll om vartannat, man sjunger som Carl Barat (eller, och det är en komplimang, som Martin Wiklund i Stardog). Och det är starka refränger, men aldrig något som förvånar. Inte i det avseendet i alla fall.
Ljudet är prydligt mixat, allt på sin plats och lagom högt. Hantverksmässigt är det här fläsklägg och rotmos på dyrare restaurang. Man vet alltså hur det ska smaka innan man hugger in. Men, och det här är poängen: det GÖR det också. Och alltså, det är inte så ofta man upplever det: att inte ha något att klaga på. Om man inte gör det själv alltså. Och det gör man ju inte. Man experimenterar med sjögräs och drakfrukt. Man river ingefära över alltihop och det är ju bra det med. Men man glömmer hur nära det finns gott och nyttigt.
I Skellefteå! Husmanskost, perfekt tillagad. Det är inte dumt.