Hurriganes regerar

Vi talar inte om någonting annat än en solklar legendvarning här. Vi talar nämligen om Remu Aaltonen, trummis i den finska rockgruppen Hurriganes. Vars enda originalmedlem han för övrigt också numera är. Nu har gitarristen Jukka Orma och basisten Mikko Löytty ersatt de sedan länge avlidna (Too much rock ?n? roll, get it?) Albert Järvinen och Cisse Häkkinen. Och Hurriganes plogar enträget på i rockbranschen. Remu Aaltonen har till och med blivit en kanske något oväntad nationalhjälte hemma i Finland. När den herrgård där han bodde nyligen brann ner startades spontana insamlingar till hans förmån, så att han skulle få ett nytt hem (han föddes för övrigt i en järnvägsvagn, bara berättat som en jämförelse). Men Remu Aaltonen själv har genomgått en anmärkningsvärd förändring. Åtminstone exteriört sett. När jag såg honom spela på Seskarö för tio år sedan så liknade han mest något som man hade släppt ut ur en bur, med fara för sitt eget liv, och sedan spjälkat fast bakom trummorna (som han givetvis också slog sönder några av). Då var det ett vilddjur som spelade. Men när Remu Aaltonen nu, strax efter elva på lördagskvällen på Haparanda stadshotell, liksom bara gled upp på scenen och satte sig bakom trummorna, var det som en mycket förändrad man. Han ser i och för sig fortfarande uppenbart livsfarlig ut. Man kommer osökt att tänka på en statist i TV-serien Sopranos. Men han har också liksom ... krympt ... Ser det ut som. Hur nu det kan vara rent tekniskt möjligt. Men när han allt mera obönhörligt varvar i gång bakom trummorna känner man ändå igen den gamle Remu Aaltonen. Han slår som vanligt hårdare än någon annan. För honom handlar det om att spela. Eller att inte spela. Några mellanlägen gives absolut icke. Och det är i princip bara om man råkar uppsnappa någon textrad, som gör att man kopplar att gruppen faktiskt har bytt låt. I övrigt manglas låtarna fram, utan pardon och med strikt iakttagande av no mercy, i en hetsig amfetamintakt som gradvis börjar ge ifrån sig sina solkiga avtryck. Starten sker med Bo Diddleys gamla Roadrunner. Redan där placeras ribban där den sedan bergfast ska förbli under resten av kvällen. Publiken, cirka 500 personer, var vilt extatisk men då och då blev delar av den också så pass katatoniska att de fick hjälpas ut ur lokalen av ordningsvakterna. Remu Aaltonen gav upp ett djungelvrål bakom trummorna (?Yeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee!?) och fortsatte beslutsamt massakern. Gitarristen Jukka Orma såg mest av allt ut ? och uppträdde även som ? en zombie, men basisten Mikko Löytty hängde hela tiden med i de svängningsradier som kraftfullt dirigerades av Remu Aaltonen. Det handlar om ett konstant, jävla, tryck. Om man säger så. Och mycket medvetet tar till i underkant. Rufus Thomas gamla killer-maskin Walkin? the Dog, Freddy Cannons Tallahassee Lassie (i en såväl text- som musikmässigt ganska bisarr version ... ), Elvis Presleys Hound Dog, en målmedvetet framarbetad I?m Ready som gifte ihop sig med Say Mama samt Little Richards Keep A Knockin?. Det var något av det som förekom på repertoaren den här kvällen. Plus Hurriganes eget emblematiska mästerverk Get On, som borde ha förorsakat minst ett Nobelpris i litteratur till dem när de skrev den. Själv lyckades jag ramla ner från ett räcke som jag satt på och ådrog mig en sträckning i vaden på vänster ben. Men va? fan: lite svinn och en eller annan kalamitet får man ju faktiskt räkna med i rock ?n? roll- och Hurriganes-branschen. De fortsätter i alla fall att leverera. Som de alltid har gjort. Och just det som deras fans vill ha: Hjärtflimmerframkallande, andlös, inkontinent, blodtryckshöjande rock ?n? roll, som hela tiden rusar fram som tåget på spåret och som aldrig blir fel. I vilket decennium och under vilka omständigheter som den än framförs. Haparandas egen raggarklubb, Bootjacks, hade också en stor kväll och hade anordnat en fest med Hurriganes-tema i sin klubblokal, innan de anlände till Stadshotellet. Där angavs också tonen för kvällen, inte minst i det garage intill klubblokalen där diverse renoveringsobjekt från tiden när såväl bilarnas fenor som de skor som de som satt i dessa Cadillacs, Chevor och Buicks hade var så sylvassa, att det krävdes vapenlicens för att vara innehavare av dem. Man behöver urladdningar som den som Hurriganes under Remu Aaltonen erbjuder. Minst var tionde år. Och då återstår det bara att säga: Get On. Varvid exakt allt som behöver sägas också är sagt.

Hurriganes regerar

Hurriganes Haparanda stadshotell Lördag 5/3?05

Hurriganes
Haparanda stadshotell
Lördag 5/3?05