Högsommar i Norrbotten, men ändå inte som vanligt. Någonting avgörande har hänt. Norge och därmed hela den skandinaviska halvön tycks ha flyttat på sig en aning, alldeles som Honshu gjorde i början av året. Allting är någonting annat. Alla kanter har blivit vassare. Skuggorna distinktare. Varför är fåglarna så tysta så här års? Vad väntar de på? Har jag ont i magen eller är det inbillning?
Det kommer från löpsedlarna. De gula rektanglarna är som fängelsegluggar där han visar sitt tryne, diaboliskt småleende. Infångad men ändå stillsamt triumferande. Som Kevin Spacey i Seven. De säger att han är en människa men jag vet inte. Hans illgärning saknar motstycke. Det var ett vansinnigt dåd men inget vansinnesdåd och det är det som gör det så extremt obehagligt. En vit skåpbil med tre röda bokstäver tryckta på plåten far förbi. Det är nästan så att ett pressmeddelande från Schweiz vore på sin plats: vi är inte inblandade!
Jag far till Torneå för att gå på konstmuseum. Steve Pratt är en före detta engelsk soldat som för drygt tio år sedan bosatte sig i norra Finland för att avlägsna sig så långt som möjligt från krigets fasor och livet i hennes majestäts tjänst, och ägna sig åt självterapeutiskt måleri. Men ohyggligt våld finns också i Finland. 2007 klev Pekka-Eric Auvinen in på en skola i Jokela och sköt ihjäl nio personer, inklusive sig själv, och året därpå klev Matti Juhani Saari in på en skola i Kauhajoki och sköt ihjäl elva personer, inklusive sig själv. Efter de båda massmorden, som kastade sinistra skuggor på varandra och reste frågor om vad det är för ett samhälle som kan fostra sådana individer, kände sig Steve Pratt nödsakad att försöka sätta sig in i gärningsmannens fasansfulla tankevärld. Produkterna av detta transformerande rannsakningsarbete finns nu samlade på Aines konstmuseum i en utställning som heter Jag vill inte skjuta era barn.
Det är ett inåtriktat, gravt och posttraumatiskt måleri, ett kaotiskt, ofiltrerat utlopp för de plågsamma minnesbilder som efterföljt Steve Pratt sedan militärtjänstgöringen. Rädslan bryter sönder alla ramar, rädslan är den farligaste och kanske starkaste känslan av alla. "Pain is preserved" har han klottrat på en av målningarna. Smärta bevaras. Verken är störande, de erbjuder en inblick i ett konflikthärjat och svårt sargat sinne, det är som sjukdomskonst, och det är väl ungefär så man föreställer sig att det ser ut inuti en potentiell massmördares huvud.
Jag vill inte skjuta era barn. Är det ett påstående eller en försäkran? En vädjan? I konstmuseets reception ligger boken Skapandet av en farlig individ som Steve Pratt skrivit tillsammans med Atte Oksanen, docent i socialpsykologi vid Tammerfors universitet. Efter skolmassakrerna i Jokela och Kauhajoki gick Oksanen till hårt angrepp mot den finska regeringen eftersom de avfärdat det första massmordet som en enskild företeelse istället för att ta försöka göra något åt saken. Oksanen ser förklaringar i det finska samhället, finnarna är enstöriga och lider av en oförmåga att handskas med sina psykosociala problem.
Det kan antagligen ske var som helst. Nu har det hänt i Norge. Massmördare eller terrorist, i vad består egentligen skillnaden? Ofta tänker man sig nog att terroristen är klar i knoppen medan massmördaren inte är det. Terroristen styrs av en oresonlig övertygelse, massmördaren saknar övertygelse, är snarare nihilistisk och slumpartad. Anders Behring Breivik hade en politisk agenda, men har åtskilligt gemensamt med den typiske skolmördaren. Och varför skulle det ena utesluta det andra? En predisponerad massmördare som pollineras med hatideologisk draksådd torde vara den ultimata terroristen.
I boken har Steve Pratt upprättat en lista, där han jämför sig själv med de finska skolmördarna: "Jag är en enstöring, jag kan hantera ett gevär, jag känner mig alienerad, jag är en fantast, jag ljuger, jag lurar mig själv, jag känner mig hotad, jag är skyldig pengar, jag har låg självkänsla, jag känner mig överflödig, jag känner ilska välla upp inombords, jag håller på att explodera, jag skulle minutiöst kunna planera ett massmord." Listan kan tolkas som receptet på en förödande cocktail, men det mänskliga psyket har en alldeles för komplicerad sammansättning för att en potentiell massmördare ska kunna ringas in på det viset. Punkterna på listan kan bara beskriva men aldrig förklara.
Själv tänker jag att åldern har avgörande betydelse. Massmördare i modern mening är så gott som alltid unga män. Den extroverta livskraften växer av någon orsak inåt, kommer ingen vart och urartar i renodlad destruktivitet. Det är så sorgligt.
Konsthallen är öde, det är bara jag där, och en nässelfjäril som prasslar mot fönstret. Mot luftrymden och de solitära björkarna där ute. Stadsviken mellan Haparanda och Torneå. I den tysta lokalen, med Steve Pratts disharmoniska konstverk på väggarna, framstår den utsiktslösa kampen som en analogi. Det är något så förtvivlat över det. En fjäril inspärrad bakom en bastant flerglasruta. Att släppa ut den går inte för fönstren är inte öppningsbara. Och hur är det med de pudrade vingarna, visst är det så att man fördärvar dem om man tar i dem?