Hur mäter man det omätbara?

Det började med en pjäs, som blev en tankesmedja och senare en bok.  I nästa vecka spelas Jacob Hirdwalls monolog Det osynliga på Norrbottensteatern med skådespelaren Jonas Kruse i rollen som en lite nervös föredragshållare.

Foto:

Kultur och Nöje2008-10-30 06:00
Egentligen var det inte ens tänkt som en teaterpjäs från början. I själva verket hade dramatikern och dramaturgen Jacob Hirdwall under några år gått och samlat anteckningar tänkta för debattartiklar och föredrag. Anteckningar som handlar om de osynliga regler som styr oss alla till självcensur - om kommersiell TV, reklambranschen och medias makt över människor. Om kulturens och konstens möjlighet som motkraft och medel för att förstå sig på den tid vi lever i, om ett lands behov av andliga värden, tillit och gemenskap. Bland annat. Efterfrågad pjäs
- Jag kände ett starkt behov av att samla ihop mina funderingar och bestämde mig till slut för att skriva en pjäs. Fördelen med en pjäs är att där kan man pröva sina tankegångar fullt ut. Där behöver man inte hålla med om allt som sägs, publiken får själva fundera på om de håller med eller inte. I maj 2007 hade pjäsen Det osynliga i regi av Richard Turpin premiär på Teater Tribunalen i Stockholm med Jonas Kruse i rollen som föreläsaren som för en rasande monolog om ett samhälle där vi alla betraktas som konsumenter och som formas till ett brandtal för konsten och kulturen. Sedan dess har pjäsen spelats på många platser i Sverige och efterfrågas ständigt. Pjäsen har blivit en länk i en kedja som vid det här laget också består av en tankesmedja (www.detosynliga.se) och en bok med samma titel, med underrubriken Teaterförbundets guide till kulturpolitiken, utgiven i augusti i år. Tankesmedja och bok
Tankesmedjan Det osynliga är ett forum för diskussion och analys av kulturfrågor, men också ett verktyg för att följa upp vad som händer med den så kallade Skuggutredningens (en alternativ kulturutredning som pågår parallellt med alliansregeringens) förslag. I boken Det osynliga kan man läsa Jacob Hirdwalls monolog, men också ett antal texter som på olika sätt belyser det kulturpolitiska läget och uppmanar till debatt. Mediekritik kan bli tröttsam, även för den som håller med. Det mesta har redan sagts - vi vet vid det här laget att det lättsamma och lättsmälta alltid vinner över allvaret, formen över innehållet, pajkastningen över den seriösa diskussionen. Men Jakob Hirdwalls text faller inte för det förenklade - han låter sin föreläsare fundera högt, ställa frågor till publiken och närma sig de stora frågorna om vad det är för ett slags samhälle vi egentligen lever i med osäkerheten hos den som vågar hysa tvivel, både om sig själv och om sina egna tankar. Resultatet blir ömsint på samma gång som vreden över sakernas tillstånd blir mycket tydlig. Bråkar med sig själv
- Det är en text som bråkar med sig själv, som en recensent skrev. Föredragshållaren kommer själv in iförd björndräkt, som en blinkning till den underhållninsgsindustri han kritiserar, säger Jacob Hirdwall. Men Jakob Hirdwalls monolog handlar också om den talande tystnad som råder kring kulturpolitiken i Sverige, något han och många andra också skrivit om i en rad debattartiklar. En passiv kulturpolitik där alliansen låter svenska kulturinstitutioner förfalla i väntan på utredningar i en tillvaro där allt räknas i pengar och sällan i andra värden, alltmedan oppositionen rullar tummarna. - Nu för tiden pratar vi bara prislappar, när vi egentligen borde tala ideologi. När allt ska kunna mätas i pengar är det inte lätt att tala om värden som man skulle kunna kalla för ett lands andliga infrastruktur. Hur ska empati och medkänsla kunna mätas i kronor och ören? Det går inte, till det behövs känsligare instrument och andra benämningar, säger Jacob Hirdwall, som just nu samarbetar kring en parlör - en ordbok för immateriella värden, som kommer ut i början av nästa år. Inget vänsterinitiativ
Sina tankar vill han och de andra bakom tankesmedjan rikta till alla. - Vi har blivit beskyllda för att vara ett vänsterinitiativ, men det är inte sant. Den diskussion vi vill väcka handlar inte om vänster- eller högerpolitik, utan snarare om värdet av mänsklig gemenskap, om hur man skapar tilltro i ett samhälle som består av medborgare som hör ihop. Vi är inte konsumenter i första hand. Vi är människor. Jacob Hirdwall riktar också kritik mot den egna branschen. - Vi jobbar dagligen med ordet och konstnärliga frågor. Vi kan inte begära av politiker att de ska föra vår talan, det är ju vi som måste ge dem orden, vi kan vår egen verksamhet. Om vi inte själva tror på det vi gör, hur ska då publiken kunna tro på det? Men vi självcensurerar oss och det hela blir en ond cirkel som måste brytas. Saker som man inte har ord för försvinner till slut, något reklambranschen vet allt om. Vi måste lära oss att sätta ord på de osynliga strukturerna, föra upp dem till ytan, säger Jacob Hirdwall.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!