Stirra in i grodans kalla och gulglänsande ögonkula några sekunder och du förstår vad jag menar. Han må vara grön och liten men i hans kropp döljer sig en förhäxad och sexuellt frustrerad prins som kan frigöras med en motbjudande kyss. På det djuppsykologiska planet skiljer sig inte de fantastiska äventyr som flickan Lillemia upplever från de förändringar som drabbar de två tonårstjejerna i Slutet på början.
Däremot minskar graden av maskering ju äldre målgruppen blir, och på Luleås barn- och ungdomsteaterfestival torde Älskade jävla pappa av och med Saga Esterstam från teater Unghästen vara det mest nakna och självutlämnande skådespelet. Det är en monolog om hur det är att ha en pappa som bryr sig mer om spriten än sina barn. Med sin uttryckliga vilja att riva tabun och tala om för tonåringarna att de aldrig är ensamma förvaltar Saga Eserstam arvet efter 70-talets progressiva barnteater och speciellt Suzanne Ostens tjejdramatik.
Monolog
Under hela sin uppväxt och långt upp i vuxen ålder hemlighöll Saga Esterstam sina smärtsamma erfarenheter men när hon själv fick barn insåg hon att det var dags att "lyfta på locket" och göra upp med skammen.
- Detta är någonting vanligt men ingen pratar om det för det är så djävulskt skamligt och pinsamt, säger hon.
När hon blev mamma började hon se sin pappa utifrån ett nytt perspektiv: förälderns. Och inte förrän då gick det upp för henne hur kraftfullt ett beroende kan vara.
- Det måste vara ett enormt begär, säger hon. Hur kan man ge upp sina barn?
Att hon skulle ställa sig på en scen och prata om det som hon tidigare inte vågat nämna för sina kollegor ens framstod förstås som en prövning, men den respons hon fick från publiken överträffade alla förväntningar, och hon beskriver det som att hon blev frälst.
- Det är så många som vet vad det handlar om, säger hon. I varje klass om kanske 20 elever är det alltid två eller tre stycken som säger: Åh, du spelade upp mitt liv!
Självterapi
För Saga Eserstam har föreställningarna blivit ett slags självterapi. I viss mån är det alltid påfrestande att lyfta fram sin egen smärta och så att säga återuppleva skamkänslorna, men eftersom hon får såg mycket tillbaka av publiken tycker hon att det ger mer än det kostar. Och att spela sig själv tycker hon inte alls är problematiskt.
- På ett sätt är det mycket enklare, jag behöver inte söka efter känslor, det räcker med att jag skrapar lite på ytan så finns det där, så aktörsmässigt får jag mycket gratis, säger hon.
Både hennes pappa och mamma har tagit del av manuset men ingen av dem har sett föreställningen för det vill inte Saga Eserstam att de ska göra: risken finns att de kommer att lägga sig i för mycket, och tala om för henne hur det "egentligen" gick till. Det vill hon inte. Monologen är baserad på hennes subjektiva upplevelser.
Samtal med publiken
Efter varje föreställning följer ett samtal där även en dramapedagog medverkar och för att publiken ska våga öppna sig och dela med sig av sina tankar och erfarenheter får de skriva anonyma lappar som sedan blir upplästa.
- Många gånger är tjejer i fjortonårsåldern väldigt tuffa, de har som en mask och många är nervösa för de vet att: Oj, det här kan drabba mig. Men jag har strippat dem, ofta är de nedtonade efteråt. Och de tänker: Aha, jag är inte ensam.