De känns igen på sina tunna pärmar och bjärta omslag där i regel fyra
olika typsnitt tampas om uppmärksamheten. Somligt är diktsamlingar, som behandlar väderförhållanden, kärlek och saknad. Annat är uppväxtberättelser från någon viktig brytpunkt i en specifik inlandskommun. Ämnena i dessa böcker känns igen. De har diskuterats av mer etablerade författare, men det är länge sedan nu. Den dikt och prosa som vinner anseende idag har istället gjort det till sin uppgift att blicka framåt, genom kalejdoskopiska glasögon som bryter ljus, språk och intryck i hundratals nyanser.
Men så finns alltså dessa många tunna luntor vars tryckning bekostats av författarna själva, av glada amatörer. Antingen har böckerna värkts fram av ren nödvändighet, för att bearbeta en livsavgörande händelse eller så är de knappt skönjbara steg mot något större. De läses sällan och recenseras aldrig - på outtalade estetiska grundvalar om att rakt och melankoliskt återblickande, liksom stark innerlighet, är något patetiskt. På sin höjd tillåts den typen av affekter passera i kändisbiografier.
Låt gå för att kvalitén i denna litteratur sällanimponerar, men det är knappast hela bakgrunden. Kulturskribentens kalla hand kan också komma av något annat, en slags rädsla för att den egna verksamheten ska devalveras ifall den inte associeras med etablerade förlag och författare.
Under 70-talet låg Sverige i framkant vad gäller amatörskrivande. Skrivarcirklar och källartryckerier var del av en övergripande bildningsrörelse och regionalt förankrad litteratur var något som diskuterades flitigt på kaféer och gator. Sedan tycks samhälleliga tendenser fått styra utvecklingen. Allt färre böcker tillkommer genom kollektiva processer. Det som ges ut av amatörer är ofta skrivet i ett vacuum, utprintat med hjälp av ett internetbaserat företag och sedan hemskickat till upphovsmannen själv. Ytterst sällan finns en lektörsläsare med i spelet, än mer ovanligt är att distributionen omhändertas av någon annan än författaren. Allt i processen talar emot att böckerna ska nå en bredare krets. Det ensamma i förloppet förefaller just amatörmässigt, och rankas ner på i kulturkretsar.
Författarmyten säger att en författare ska vara ung, komma från ingenstans och göra direkt succé med sin debut. Förlagen ska stå i kö för att få ge ut det originella stoffet. Recensenter ska sedan överraskas och tvingas komma med förklaringsmodeller. Ifall man jämför detta med den allmänna bilden av musiker syns en klar skillnad. Att äga en tidig demokasset med ett en gång i tiden harvande band kan göra dig till krönikevärldens kung. Utvecklingsprocessen, från otajt ungdomsfyllerep till studieproducerad musik, är särskilt intressant för de invigda. Spännande blir du även ifall du ger ut musik på eget bolag - detta oavsett om du redan är erkänd eller på väg upp i smöret.
Blickar man tillbaka ser man att en av de mest särpräglade och banbrytande diktsamlingar som getts ut på svenska författades av en Luleåbo, och gavs ut på egen hand. Idag betalar man åtskilliga tusenlappar för den anspråkslösa lilla samlingen strofer, men till en början refuserades verket obevekligt av Bonniers och andra förlag. Det hånades till och med som ett dåligt skämt i förlagskorridorerna. Till sist lånade upphovsmannen ihop pengar och gav ut diktsamlingen på eget förlag.
Titeln, som var skriven i gemener och vittnade om en viss vilsenhet i tillvaron, var mannen utan väg. Författaren hette Erik Lindegren.
I en artikelserie, tänkt att löpa över de återstående sommarveckorna, ska Kuriren försöka utröna ifall amatörskrivandet är en särskilt stark norrbottnisk tradition samt undersöka vad denna litteratur har att berätta för nonchalanta kulturskribenter.