En ny bok av den amerikanska författaren Cate DiCamillo får numera stor uppmärksamhet i bokhandlarna. Några av böckerna är små mästerverk, andra, som Tack vare Winn-Dixie (2000) - enligt förlaget författarens stora genombrott, såld i 3,8 miljoner exemplar - når inte upp till de gränsöverskridande allåldersböckerna Edwards Tulanes fantastiska resa, eller Trollkarlens elefant. Söt är den likväl, sagan om den moderlösa India Opal Buloni, dotter till en disträ baptistpredikant och nyinflyttad till Naomi, Florida, som tar sig an en raggig och smutsig byracka. Eftersom India krockar med hunden i livsmedelbutiken Winn-Dixe, får det bli den godmodiga jyckens namn. Hunden, som kan le, får alla att kapitulera, och blir en tillgiven följeslagare inte bara till India, utan till alla udda gestalter i Naomi: "Häxan" Gloria i det stora huset, som hängt upp flaskor med sprit (som hon konsumerat i sitt liv) i ett träd som en påminnelse om vad droger kan ställa till, "ibland tror jag att hela världen har värk i hjärtat", en ensam bibliotekarie, en djuraffärsinnehavare - som suttit fängslad för att ha vägrat sluta spela gitarr offentligt och nu bara spelar för möss och papegojor - gapiga pojkar, snorkig klasskamrat - som till sist blir en vän och vågar sörja en lillebror som drunknat. Alla vågar, tack vare den märkliga Winn-Dixie, upptäcka sitt eget sanna jag. Hunden, som går vart han vill, är en slags symbol för instinkten, den som inte får gå förlorad om man till exempel ska våga spela gitarr offentligt igen. Winn-Dixie kom till när DiCamillo led av "hundbrist". Hon bodde i en lägenhet där det var förbjudet att ha husdjur. Det hindrar inte att man kan läsa in läkedomsgudens Galas attribut i Winn-Dixie, hunden som var en av Den stora moderns uppenbarelseformer. Cate DiCamillo använder hela tiden myter i sina berättelser som hjälpmedel för omedvetna drifter. Tack vare Winn-Dixie finns även som film med titeln En vän med fyra tassar.
