Humor trots smutsiga kanter

Jag blir förstås glad; det är något vackert över de där två gestalterna som hukande vandrar genom landskapet. Himlen är färgad av det "syntetiska" sken som uppstår när stad och land möts. När den visades i Luleå hette utställningen Nya Målningar. Och visst känns det att konstnären, när han nu visar delar av den utställningen tillsammans med andra yngre bilder, bjuder publiken på några överraskningar. Mest påtaglig är den i diptyken Landskap som längtar efter sin mamma, och i Befäl där analoga fotografier förstorats, dubblerats spegelvänt och målats. Uttrycket blir en märklig blandning mellan filmstjärnebilder från 1950-talet (färgnyanserna), 1960-talets fascination av rymden (landskapen) och de senare decenniernas sf- och fantasy-skov inom litteratur och film (gestalter). Fulsnyggt liksom, eller behagligt ont som att peta i ett sår - ungefär. Öppningen mot fantasyns spegel av verkligheten återkommer även i andra landskap där vattendragen slingrar sig breda och tröga, och träden strävar uppåt i en slags antydd spetsliknande gotik. Himlarna däremot är fortsatt fångade i ett skymningsorange och lilablå dis. Vore det fråga om litteratur skulle jag påstå att utställningen med sina monster och varelser bär drag av skräckgotik. Sen har vi det som nog överraskar mig mest, detaljen. Husen och gestalterna som tycks lite disiga i kanterna, visar sig ha, om inte skarpa drag, så tydliga personligheter och uttryck. Lilla räven i Ölängtan, de vuxna dragen i den på axlarna burne i Far & son vid älven, den vita landsortskyrkan i Äntligen hemma är ett par av dem. Med sin pensel drar konstnären därmed den egenhändigt frammålade ödsligheten vid näsan. Men. Det ändå kanske viktigaste för helhetsupplevelsen är att måleriet i sig, förutom i de på fotografiskt grund målade bilderna, har något smutsigt över sig: färgen spricker i kanten och visar sig tjock med små klumpar under den glansiga ytan. Det vill liksom inte vara fint och behaga trots att åskådarna så gärna önskar få beundra skyarna. Smutsigheten lockar dessutom fram det fula, lite trötta över lokalen. Trots glimtarna av humor känner jag mig kort sagt lite frusen efter besöket. Men samtidigt glad. Konstutställningar ska inte vara som man förväntar sig.

Humor trots smutsiga kanter

Jo, min nuvarande favoritbild bland Jan-Anders Erikssons verk, Vandra med sig själv, hänger i den pågående utställningen på Konstgillet i Boden.