Humor Risk är Cass McCombs andra skiva i år. Där den förra, Wit’s End var sammanhållet sakral,
nästan konceptuell, i likhet med hans tidigare album, så är den här spretig, nästan rockig emellanåt.
Jag tänker på Green Gartside och hans Scritti Politti, hur utvecklingen för Cass McCombs verkar vara likadan, fast spegelvänd. McCombs verkar vilja
komma ifrån det vackra och fjäderlätta och göra något stökigare. Gartside, postpunklegenden som blev popsmed av stora mått på 1980-talet rörde sig alltså
i motsatt riktning. Och
denna koppling kan verka långsökt om det inte vore för att Humor Risk faktiskt låter rätt mycket som Scrittis debut Songs To Remember. Eller, effekten av den blir detsamma: soulig popmusik som inte har så mycket gemensamt med hur den lät tidigare. Men som inte är dåligt för det. Bara, hur ska jag säga, avigt.
Humor Risk inleds med en glamrockig dänga, Love Thine Enemy, sedan en
Prefab Sproutdoftande poppärla: The Living World. Och så fortsätter det. Pastischer, en artist som söker sig fram mot något han inte gjort tidigare. Men som är så begåvad att det aldrig kapsejsar. Men som samtidigt inte stannar upp länge nog för att renodla någotdera av dessa disparata uttryck fullt ut.
Även om den här skivan inte är samma fullträff som exempelvis debuten A från 2003, så är den ändå ett kliv framåt, om än utan självklar riktning, från förra fina men lite trötta Wit’s End.
Rekommenderas högaktligen.