Minnet sviker, vänner dör, benskörhet, förlorad aptit, ensamhet och frånvarande barn, men också fortsatta drömmar om att förverkliga det man ännu inte hunnit med, eller kanske bara få spela ytterligare ett parti bridge innan livet tar slut.
"Fan, vad vi har blivit fula", säger karaktären Marianne till väninnan Solveig, som i sin tur konstaterar: "Det erotiska kapitalet är förbrukat".
Nej, Carin Mannheimers manus lämnar nästan inget åt slumpen. Det är dråpligt, roligt, sorgligt, tragiskt, krasst... Ett känsloregister som livet självt med den mänskliga värme som blivit Mannheimers signum.
I centrum står den pensionerade journalisten och änkan Marianne, gestaltad av Margareta Gudmundson. En krass, snarast deprimerad personlighet vars grepp om verklighetens börjat svikta. Och när dessutom hemhjälpen flyttat till Spanien har sopberget, de urdruckna vinflaskorna, tidningar och dammråttorna gjort sig hemmastadda i den våning hon bott i 50 år.
Hit kommer regelbundet hennes väninnor, Annlouise som spelas av Mia Nilsson samt Solveig gestaltad av Paula Brandt. Annlouise, en korrekt och smått räddhågsen kvinna som tröttnat på sin man Bosse. Solveig, väninnan som aldrig gifte sig och som förtvivlat längtar efter passion och kärlek, vars karriär som poet tog slut efter två diktsamlingar.
Varje måndag har de spelat bridge tillsammans, tills nyligen då den fjärde bridgekamraten gått bort. Och när så Annlouise introducerar sin kusin Per, en pensionerad öron/näsa/hals läkare som nyligen blivit änkling skapas olika förväntningar hos väninnorna. Marianne hoppas på ett parti bridge. Solveig på kärlek.
Men I sista minuten är ingen Hollywoodfilm där allt slutar lyckligt. I stället bjuds ett smatterband av frågeställningar kring åldrandets villkor. Och även om kärleken i denna uppsättning tar en helt annan väg och Solveig åter snuvas på den passion hon så innerligt längtar efter kan stora mirakel i det lilla fortfarande hända.
Vänskapen som utvecklas mellan "FixarStaffan" från kommunen, gestaltad av Roger Storm och huvudkaraktären Marianne är fint berättad. Avig till en början, men utvecklas till något varmt och medmänskligt som landar rätt i hjärtat. I deras förhållandevis lågmälda samtal får pjäsen vila en stund, fri från stora gester och känsloutbrott. Oförglömlig och även symbolisk är deras befriande dans till BeeGees låt Stayingalive där de härmar John Travolta i filmen Saturday Night Fever.
För den generella invändningen mot just denna uppsättning är de stora gesterna som stundtals tenderar till överspel. Denna komedi med allt dess allvar hade inte förlorat sin humor och dråplighet med en fördjupad botten hos karaktärerna i vissa scener. En nedtonad gestaltning och större tillit till texten hade fått svärtan och nerven i pjäsen att framträda ytterligare.
Missförstå inte. Det finns ljuvliga scener där humor och allvar samspelar förträffligt och där det djupt mänskliga framträder i all dess nakenhet.
När Marianne tröstar vännen Solveig eller när Marianne och Annlouise spelar Svälta räv och diskuterar medverkan vid begravningar är bara några av scenerna som är minnesvärda.
Att åldras är inte roligt, inte tråkigt heller. Det är en del av livet. Men som karaktären Marianne så uttrycksfullt beskriver vill hon åldras med värdighet. Att nästan kissa på sig är förödmjukande, liksom att tvingas flytta mot sin vilja.
Och överlag är I sista minuten en tankvärd föreställning om åldrandet som bärs av Margareta Gudmundson gestaltning av cyniska, krassa och mycket bestämda Marianne. Mycket skratt, men också allvar som berör. Alla kommer vi att åldras. Där av pjäsens angelägenhet.