Campanhia do Chapitô har sin bas utanför Lissabon men spelar sina föreställningar världen över. Den dråpliga komedin Dead dogs don’t bark är på Sverigeturné via ett samarbete mellan Riksteatern och Reginateatern i Uppsala.
Föreställningen spelas på engelska men språket är oväsentligt. Campanhia do Chapitô har sina rötter i den fysiska traditionen och pjäsen hade lika väl kunnat spelas på ett låtsasspråk eller, för den delen, stumt.
Teaterformen bygger på disciplinerad skolning av huvudinstrumentet - skådespelarens kropp - där varje rörelse är förlängningen av en inre impuls född ur mötet med medspelaren. Till synes spontana scenerier är resultatet av ett ensemblespel där djup inkänning motar självmedvetenheten i grind. I en era då individuellt utrymme i strålkastarljuset värderas högt är det njutbart att se skådespelare som så totalt litar på gruppen.
I det brunmurriga scenrummet finns Sonen, Mamman, Pappan och Hunden. Pjäsen inleds med att Sonen, trots föräldrarnas försök till mörkläggning, upptäcker att Hunden är död. Symtomatiskt för vår tids ängslan inför döden vägrar han acceptera förlusten. Med desperat uppfinningsrikedom förmår han djurkroppen att busa och skälla.
När sedan även Mamman avlider, efter en olycklig snubbling, gör Pappan gemensam sak med Sonen. Två av fyra familjemedlemmar är döda men vardagsrutinerna upprätthålls. Besynnerligt nog framstår Mamman, lealös och småningom likstel, nästan mer levande i döden.
Mer komplicerat blir det när också Pappan hastigt går bort. Nu har Sonen tre kroppar att hålla ordning på. Men skam den som ger sig, hemmet blir ett slags marionetteater där Sonen styr händelseutvecklingen. Familjen firar jul med dans, presenter, fotografering och - aningen tillkämpat, men ändå - ett visst mått av lycka.
Dead dogs don’t bark är en teaterpärla med humor i sin mest makabra form. Det är bara att hoppas på fler Sverigeturnéer för egensinniga Campanhia do Chapitô.