Hilding Kvists minnen
Thomas Tidholm
W & W
Ny bok
Hilding Kvists minnen är en sorgmodig diktsvit över ett grått liv som framlevs i Hälsinglands inre trakter, bland små byar och ensamkrokiga människor. Författad av Thomas Tidholm med den lakonisk humor som ger honom en särställning i den poetiska samtiden.
Ett livsöde från någon som aldrig gjort klassresan, som knappast varit storartad i någonting annat än i den omedvetna resningen av sin egen tröstlöshet. Hilding Kvist, pappan tar bort sig med ackuratess, modern finner han död i bagarstugan när han återvänder efter militärtjänstgöringen. Inte blir han hågkommen som kvinnornas man, jämt försitter han rätt tillfälle, inte heller hedrar han sin bygd genom engagemang i hembygdsrörelsen, då säger han bestämt nej. Och den sneda misstänksamhet som ofta kallas ressentiment har han mer än nog av, hängande på sina axlar till livslång plåga. Inte folkrörelser, inte medborgarskap, inga djupare intressen, passionerna som regel försuttna.
Oförlöst är hans kärlek till det skrivna ordet, författardrömmarna alstrar några förflutna rader, nästan surrealistiska i sin övergivenhet, liksom skrivmaskinen snart skulle bli.
”Anita aktiv i föreningar
Äktenskapet lider mot sitt slut
Sensommaren för den delen också
En räv kom och gick här en morgon
med våran katta släpande”
Tidholm ser världen genom Hildings hemsnickrade, ganska högtidliga, men aningen stolpiga syntax. En mästerlig pastisch av bondedagbok, protokollsvenska, provinsdiktare och smärre dialektismer. Vilken skapar gestalt åt denne man, gör honom till en sammansatt särling, en pusselbit som aldrig riktigt finner sin rätta plats. Det är mycket skickligt utfört, med stor språklig känslighet och varsamhet inför det hemmalagade.
Och det räcker ända fram till de filosofiska knutpunkterna, samlingsplatserna där livet tenderar att dra slutsatserna åt Hilding Kvist:
”Allt är i livet på två vis
vid detsamma tillfället bra
och dåligt på samma gång
Även detta ett ord av urmakaren Rune Svärd
vilket tål att sägas
såvida man inte lika gärna håller tyst”
Humorn som sagt, alltid med eftertankens sorgkant, kantaten över livet som aldrig riktigt ville sig, men levdes till sitt slut ändå. Den tidholmska säregenheten värmer i ett poesilandskap som alltmer överger sig själv.