Telefonen ringer. En röst som skorrar vänligt, men jag uppfattar inte om det är skånska eller småländska.
– Hej, Tomas heter jag, jag undrar om det är ok om jag skickar en skiva till dig, vinyl?
– Ja, visst, självklart.
Omslaget: en skäggig man står i eftermiddagsskymning på ett snöklätt fält och håller i en lysande lampa. Inget ger egentligen några ledtrådar, men det är en fin bild. Den skäggige har en för liten kostym. Svårt att säga om han är bister i största allmänhet eller helt enkelt fryser på fältet. Jag antar att det är Tomas Hultenvik.
Så, vem är den här Tomas Hulenvik? Jag googlar och går an. En konstmusiker och kompositör bosatt Göteborg, det borde vara samma. Men The world is ours börjar med Scarecrows, en stökig dänga: gitarrvägg, visksång. Det tjuter och smäller som vore det 1988, och My Bloody Valentines Isn’t anything är ljudidealet. Och hur låter det, undrar någon. Ja, detaljerna i spelet är inte lika viktigt som exempelvis nivåer och frekvenser.
Det är otroligt svårt att göra musik på det sättet. Skenbart enkelt, lätt att tror att allt man behöver tänka på är volym och distortion.
Men avvägningen, när saker ska förändras i ljudmattan, när saker ska förstärkas eller tonas ned. När klimax ska inträffa, om någonsin. När en låt ska sluta och när. Och inte nog med det tekniska, det är inte så modernt heller, och spelar man popmusik och påstår att man inte lyssnar efter åtminstone tendenser i de pågående populärkulturella strömningarna, så är man nog inte helt ärlig i sitt uppsåt.
Och de som lyssnar på den här sortens musik är väldigt noga med ärlighet. Jag menar alltså att man måste verkligen tro sig om att kunna ro hem ett sånt här projekt, annars är det inte värt det.
Dessutom måste man skita i vad folk tycker. Öppenheten och ärligheten är alltså lika viktig som skygglapparna och den personliga övertygelsen om sin egen förträfflighet. Det är sålunda både motsägelsefullt och svårt, men det är inte omöjligt.
Tomas Hultenvik fixar det.
Inleder slamrigt, lättar upp lite i Bury me in roses, Samantha. Manglar på igen.
Överaskar i sista låtarna med fint utmejslade ballader och en röst som mitt i en viskning blommar ut som en hägg och plötsligt låter som Mark Mulcahy eller Antony Hegarty. En som alltså kan mer än viska och därför inte behöver göra annat egentligen. Rätt så fantastisk skiva. Finns på LP och digitalt, på alla de vanliga ställena.