Romanen har fått både ros och ris i Danmark. Hanne-Vibeke Holst har aldrig varit bättre, eller är alltför skoningslös i sitt utlämnande. Enbart romantiteln, Knud, den store , uppfattas lätt som raljant men porträttet av fadern är långt ifrån hjärtlöst. Tvärtom. Hanne- Vibeke Holst skulle inte, utan kärleken till honom, ha gått i land med att så hudlöst och tillgivet skildra hur stor talang och oförmåga att ta livet av sin självömkan, sätter spår i en familj.
Romanen börjar med Knuds födelse och med den, oron för honom. Kommer han att överleva? Hanne-Vibeke Holst själv stiger in i romanen först efter trehundra sidor och då med sin egen födelse. Knuds liv skildras kronologiskt, med början i uppväxten i lantbrukarhemmet på Vendsyssel. Konflikten med fadern, som inte förstår sig på den veke sonen, bäddar för Knuds förakt och visshet om den egna storheten. Även om hans bakgrund kom att prägla hans författarskap, där upplevelser från verkligheten är centralt, kämpade han hela livet, enligt Hanne Vibeke Holst, för att komma bort från den.
Upprättelse är romanens röda tråd. Knud inspireras av tidskriften Vindrosen , som redigeras av Klaus Rifbjerg och Villy Sørensen. Det är här, bland ”de nya” som han hör hemma, inte bland traditionalisterna. Hans hustru, Kirsten Holst, Bu kallad, är hans musa. Hon har vänt upp och ner på hans världsbild, ”varit en enda stor dementi av föreställningar hemifrån”. Men när barnen kommer stör de koncentrationen. Han kan inte tänka och Bu lägger de egna författarambitionerna åt sidan.
Romanens sex delar inleds med en av de dikter Knud Holst skrev kort före sin död, liksom i bokens början:
Vem är den stora talande fågeln
i den lille pojkens ficka?
Honom väntar
ett stort namn.
Flera dikter publiceras i Hvedekornet i slutet av 1950-talet och hans noveller läses upp i radion. Man börjar omvärdera honom i byn Lǿkken. Ännu inte trettio fyllda, har han villa, fru och barn och ett författarstipendium på väg. Men det räcker inte! ”Det hörs inget brak, det leder ingenstans. Ingen av de rätta där i Köpenhamn lyssnar”.
Men det vänder - debuten, diktsamlingen Dementi från 1962, får lysande recensioner. Nu är han upptäckt och han blir en känd kulturpersonlighet. Borgens förlag talar vitt och brett om sin nya talang, En ny Rifbjerg! Och när Klaus Rifbjergs middagsinbjudan kommer har han äntligen nått ”parnassen”.
Hanne Vibeke-Holst, som i romanen kallar sig själv Hanne-Vip, skildrar inkännande och demaskerande faderns smärtsamma strävan efter att tillhöra den litterära parnassen. Han bygger på sitt Babels torn och Bu tröttnar på drickandet, skulderna och på hans bristande självdisciplin. Det blir skilsmässa och Knud faller, medan Kirsten Holst och äldsta dottern skriver succéromanerna.
Hanne-Vibeke Holst roman om sin far och familj är lysande. Knud, den store är kanske det bästa hon har skrivit, inte minst för gisslandet av kulturlivet. Inför de världsvana litterära aktörerna, författarkollegorna med stjärnstatus, reagerade fadern som en ”svart sydstatsamerikan som fått tillträde till de vitas privata countryclub”. Den Rifbjergska festen som Knud och Kirsten klär upp sig till blir en dråplig och sorglig bild av hur social konkurrens i kändislivet, i alla fall den gången, stod långt ifrån intellektuell frihet och oavhängighet.