Om ensamhet, utanförskap - frivilligt eller påtvingat - drömmar och rädslor, skriver Katarina Kieri så hudlöst och ömsint att jag sitter käpprak i full koncentration. Kieris nya bok, med den lite hurtigt missvisande titeln Majas morsas kompis sambo skildrar inte bara på ytan vad som händer i och omkring ett klassrum. Lite som hos James Joyce får den inre monologen hos några ungdomar och en lärare spegla hur de upplever sina liv och det som sker runtomkring.
Emmely lär vi känna först. En psykiatriker försöker locka henne ur "bubblan av overklighet". Men det är först i den sista novellen som vi genom en annan elev, Dana, förstår vad som hänt.
Nästa novell återger lärarens iakttagelser. Hon betraktar sina elever, ser tomrummet runt dem, tycker att ett fåtal av dem liknar henne. Men att förstå är inte detsamma som att tycka om. "Man blir provocerad av andras ensamhet, att begripa sig på kan lika gärna vara att känna igen sina egna svagheter hos en annan människa."
Vissa elever skapar tomrummet för att bli osynliga och inser inte att det tvärtom gör dem synligare. Margareta ser det och hur de som är gapiga och ytliga bullrar så mycket att de blir svårlästa. Och när hon själv faller ur rollen, skakande av gråt bakom whiteboarden, och Marcus, den som allra minst Margareta väntat sig något av, skyndar till hjälp, är det någon annan som solar sig i glansen av att tro sig "se" honom för att i nästa ögonblick inte själv bli sedd.
Monologerna avbryts av naturbeskrivningar som speglar personernas sinnestillstånd: en varm och kvav buss på väg till Kroatien med det blågröna havet utanför. Ett rum med en grön härva av björklöv utanför fönstret, ett snöfall och minnen av hur man som barn kröp i snögrottor, snoriga och svettiga under mössorna. Livets ström sveper med de här unga människorna där några lyckas hålla huvudet över ytan, medan andra dras ner i virvlarna. Personerna i Kieris okonstlade och intensiva noveller är tillfälliga besökare som för ett ögonblick släpper taget, kliver ur de på förhand tilldelade rollerna, lever ut en fantasi, det vill säga, längtar öppet, går till sängs med "fel" person, eller bara låter sig omfamnas - och blir otillbörligt nakna.
Varje barn har någon gång känt skräck inför de oskrivna reglerna, förtvivlan över att inte våga vara sig själv. Sedan, när de ställt in sig i hierarkin, är det ofta för sent att bryta sig loss. Runt detta dilemma skruvar Kieri sina berättelser så att det svider i skinnet. Novellerna är existentiella pärlor som utomordentligt skickligt lyckas förmedla hur svårt det är att bli någon i relation till en annan. Om inte Kieri står nära Stig Dagerman skulle det förvåna mig. Han som skrev så vemodigt sant: Alla förhoppningar är falska, alla farhågor sanna. Vi kan stå som facklor och lysa på tomheten och döden.