Höst med rumänska poeter

Det ser ut som en tanke när förlaget ellerströms inleder höstutgivningen med att samtidigt ge ut två rumänska poeter: Nina Cassian (1924-) och Mircea Cartarescu (1956-). Den senare är nog många svenska läsare bekanta med sedan tidigare. Åtminstone med hans starka prosa i böcker som Nostalgia och i Orbitor-trilogin, vars tredje och avslutande del utkommer på svenska i höst. Men Nina Cassian är ett nytt namn, visserligen inte utan ett visst internationellt rykte. Sedan 1985 är hon bosatt i USA, efter att den rumänska säkerhetspolisen Securitate gjort tillvaron i hemlandet alltför farlig (Cassian skrev bland annat smädedikter som distribuerades underjordiskt). En del av hennes dikter, även i denna urvalsvolym, är också ursprungligen skrivna på engelska. Lästa parallellt framträder kanske inte så många uppenbara länkar mellan Cassian och Cartarescu, men det är intressant att lägga deras skiftande temperament och generationserfarenheter invid varandra. Cassian, med en mycket stor produktion bakom sig (över 50 böcker), är en ganska klassisk modernist. Strama och avskalade lyfter hennes dikter sällan mot någon större rymd, utan håller sig vid det jordnära, vid varjedaglevandet och det permanenta. De eviga ämnena. Som bäst är hon när hon låter de lite bittra och svarta ironierna komma nära inpå: "Jag fick stå under hela resan: / ingen erbjöd mig en sittplats / trots att jag var minst tusen år äldre / än alla andra, / trots att jag hade tydliga tecken på / minst tre svåra åkommor: / stolthet, ensamhet och konst." Cassian framstår i Mirakelkvinnan som ett vittne om livets framfart mot den enskilde. Cartarescus poesi har sin källa i delvis andra traditioner: symbolismen, surrealismen, beatlitteraturen. Larmet och upproret. Den nu utgivna En lycklig dag i mitt liv är ett välkommet komplement till hans prosa, men är ändå på en annan nivå. Jag har svårt att tro översättaren Dan Shafran som i sitt förord skriver: "Hans berömmelse som poet kommer att kunna jämställas med hans berömmelse som prosaist." Inte allt i samlingen talar för det. Vi är här långt ifrån romanernas mogna och utsökta stil. Samtidigt går ett och annat att känna igen. Till exempel den för Cartarescu så typiska bildberusningen, där världens alla beståndsdelar tycks ruva på ett pulserande egenliv: "en dag blev diskhon förälskad / den var kär i en liten gul stjärna i köksfönstrets hörn / den bekände detta för vaxduken och senapsglaset / den klagade hos de våta besticken". Staden Bukarest är också närvarande - närmast som en förlängning av författarens inre. Hos Cartarescu är den skådeplats för mirakel, på samma gång som han sällan missar ett tillfälle att uttrycka sig självironiskt om detta faktum. I dikten Väst berättas det om den närmast totala isolering som rådde under regimen Ceau?escu, och om det egna chockartade första mötet med västerlandet: "Väst har täppt till munnen på mig. / jag har sett New York och Paris, San Francisco och Frankfurt / jag var på platser som jag inte vågat drömma om. / jag återvände med en bunt fotografier / och med döden i min själ. / jag hade levt i tron att jag betydde något, att mitt liv betydde något". Väst med sina fröjder och fasor lägger en våt filt över de egna omgivningarna, gör den forna oskulden omöjlig.