Från generation till generation. I utställningen Svonni från Rávttas - en slöjdande släkt i flera generationer får uttrycket sin konkreta och mest praktiska form. Fyra generationers slöjd ryms i montrarna på Ájtte museum i Jokkmokk. Trä- och hornslöjd, skinn och textil. I mitten finns Petter Eriksson Svonnis och Ellen Maria Svonnis alster. De var farfar och farmor till Nils-Petter Svonni, som är projektledare för utställningen.
- Det är roligt att få visa det här. Vi vill lyfta fram slöjdsläkten Svonni från Rávttas, ungefär som Fankki från Kaitum. Det finns ovanligt många framstående slöjdare i vår släkt, säger han.
Medan några i släkten har haft slöjden som hobby, har andra valt att försörja sig på den. En av släktens storfräsare är Olav Svonni. Hans náhppe är inget annat än ett mästerverk, lätt och elegant i formen, modern men med alla de detaljer som krävdes för att kärlet skulle vara funktionellt i en kvinnohand. Och dessutom, på lite avstånd, med formen som en ripa. På hyllan ovanför ligger ett par knivar.
- Det här är en riktig
rávttaskniv, berättar Nils-Petter Svonni. Det ser man bland annat på att han har lagt in horn som en förstärkning i knivslidan.
Ofta konsthantverk
Idén till att göra en släktutställning föddes för nära nog tio år sedan. Den kom från Erik och Edith-Anna Svonni, som båda är representerade. Tack vare stöd från bland annat Sametinget och Samerådet kunde den bli verklighet. Slöjdarna har intervjuats om sin relation till den brukslöjd som i många fall övergått i ett konsthantverk.
- Det har egentligen skett en otroligt stor förändring för den samiska slöjden. Just hur slöjden har förändrats från att vara bruksföremål till att bli ett konsthantverk att försörja sig på kommer också fram i en sådan här utställning, som sträcker sig över flera generationer, konstaterar Nils-Petter Svonni.
Gedigen kunskap
Traditionen, och kunskapen om traditionen, är något som ofta betonas i sameslöjdssammanhang. De flesta torde vara ense om, att det mesta kan utvecklas hur långt som helst, men det är en utveckling som kräver en gedigen kunskap om ursprunget. En Svonni som tog sin slöjd ett steg framåt var Edith-Anna, när hon för många år sedan började göra drömfångare i samisk tappning. Traditionen med drömfångare kommer annars från nordamerikanska indiankulturer. Idén fick hon under sin tid som student på Kiruna folkhögskola.
- Vi fick prova på olika saker, och det var något i ordet drömfångare som lockade mig. Jag har alltid drömt mycket själv, och berättade mina drömmar vid köksbordet så att barnen blev less, berättar Edith-Anna Svonni.
Drömfångare
Hon började göra drömfångare på samiskt vis. Men i bakhuvudet hade hon ändå frågan om det var okej att göra så. Att hämta en kulturyttring från ett samhälle och anpassa den till sitt eget skapande. Svaret kom en vintermarknad i Jokkmokk.
- Det kom en indiankvinna som var gift i Sverige fram till mig. När hon såg mina drömfångare blev hon så rörd att hon föll i gråt. Hon köpte två och skickade till sina barn i Nordamerika. Då förstod jag att det var okej.
Och Svonnis från Rávttas slöjdar vidare. Nils-Petter Svonni har just bestämt sig för att gå från att vara slöjdare på hobbybasis, till att satsa på heltid. Inte så att släktnamnet förpliktigar, att slöjden är ett tvång. Men, säger han och tittar ut över släktens slöjd, de äldre generationerna utgör en stark källa till inspiration.
- De är ju fantastiska förebilder. Och även om livet som slöjdare kan vara tufft, så innebär det också en stor frihet. Jag känner att jag vill göra något som känns viktigt för mig själv, att få skapa något.