Där finns gigantiska sarvhorn, vissa med basthuden kvar, och spetsiga vajhorn. Grova härkhorn, och mer oförargliga kalvhorn. Det är horn från 1.030 renar från hela svenska Sápmi som hänger där. De har fraktats med långtradare från Nordiska riksmuseet i Stockholm till Jokkmokk. Till vart och ett av hornparen finns en låda med dokumentation.
Packade i veckor
Det var Ájttes konservator tillika chefen för arkiv och samlingar, Göran Sjöberg, som visste att renhornssamlingen fanns i Stockholm. För ungefär fem år sedan började han att arbeta för att få hornen flyttade till Ájtte. På Nordiska var de ansvariga försiktigt positiva till en flytt, men hade svårt att se hur det skulle kunna gå till rent praktiskt. Till sist resulterade ändå samtalen i att en flytt blev beslutad. Åtskilliga dagar och veckor gick åt för att paketera renhornen i Stockholm, frakta dem med lastbil till Jokkmokk, och packa upp dem. Samlingen nådde Jokkmokk i fjol sommar och under förra vintern har den bevarats i magasinet som är nog ogästvänligt för att till exempel skadedjur ska frysa ihjäl.
- Förvaringen på Nordiska var undermålig och många av hornen hade blivit utsatta för angrepp av skadedjur och mögel. Dessutom fanns det fortfarande kvar en del mjukdelar på renkranierna, vilket gjorde att sånt fick fäste ännu lättare, berättar Göran Sjöberg.
Renforskningsstation
Renhornen samlades in av en man vid namn Folke Skuncke och hans medhjälpare på 1940- och 1950-talen. Skuncke ledde svensk renforskning, vars mål var att höja köttproduktionen från renskötseln. Strax utanför Gällivare fanns en renforskningsstation, men den är nedlagd sedan länge.
- Det är bra ordning på samlingen. Det mesta är märkt och det finns uppgifter om från vilken sameby renen kom, dess ålder och kön. Det är en bra blandning av horn från norr till söder, gamla och unga renar, vajor, sarvar och härkar, berättar Göran Sjöberg.
Stora renar
I samlingen sticker renarna från norrbottniska Rödingsträsk ut som giganter. Renarna där är kända för sin storlek, och, säger museichefen på Ájtte Kjell-Åke Aronsson, frågan om varför de är så stora är fortfarande obesvarad.
- Redan i skriftliga källor från 1700-talet beskrivs skogsrenarna som stora. Så det kan finnas en inblandning av skogsvildren i renarna från Rödingsträsk. Men på 1950-talet fanns inte genetiken, så med dåtidens teknik kunde man inte lösa den frågan.
I dag är det mer möjligt och tack vare att en del mjukdelar sitter kvar på kranierna blir genetiken lättare att tillämpa. Och redan under den tid hornen har funnits på Ájtte har de hunnit röna intresse i forskarvärlden. Ett urval av just hornen från Rödingsträsk har skickats till Veterinärhögskolan i Oslo. Förutom horn och kranier ingår också några helskelett i samlingen, och också Stockholms universitet har haft nytta av resterna. Det är där den politiskt känsliga forskningen på de mänskliga kvarlevorna från Rounala pågår och i det sammanhanget använder nu forskarna renarna i samlingen som ett jämförelsematerial mellan människor och renar. Med hjälp av så kallade stabila isotoper kan de till exempel ta reda på de medeltida Rounalamänniskornas matvanor och flyttmönster.
Spektakulära
- På det viset kan den här renhornssamlingen bidra till att lösa frågan om vilka människorna i Rounala var, säger Kjell-Åke Aronsson.
Också den stora allmänheten kommer så småningom att få ta del av renhornssamlingen. Hornen, både var och en för sig och i mängd, är spektakulära. Göran Sjöbergs vision är en utställning om renen mer som biologisk än som kulturell varelse.
- Det kan handla om grundläggande saker som museets besökare inte alltid känner till, men ofta frågar om. Som att vajan har horn. Eller vilken tid på året renarna tappar sina horn. Vi kan också berätta om de olika raserna: Tamrenar, fjällrenar, skogsrenar och vildrenar. Jag tror också att vi i den här samlingen kan hitta horn för alla de samiska begreppen för olika horntyper. Så det finns mycket att spinna vidare på till en framtida utställning.