Det stämmer, man borde tänka Funkadelic, Isley Brothers eller Daft Punk
i stället för, på alla sätt genomtrevlige, Tingsek och Jamarioquai. Och området kan självfallet utökas, inte bara begränsas till svensk funk. Det gäller även all nutida soul, från alla länder. För jag tycker det är en viss skillnad på ny soul och det som väl egentligen är en fortsättning på den gamla:
R’n’B. Och hip hop, naturligtvis. För när det kommer till R’n’B har man varit verksam långt utanför det jordeliga länge nu. Tänk bara, exempelvis, på Missy Elliot, R Kelly, M.I.A och Nicki Minaj. Inte är det säkerhetsbältat och rationellt precis.
När jag lyssnar på nya Joss Stone, detta brittiska röstfenomen tänker jag på det här. Med en röst som rent tekniskt påminner en hel del om såväl Aretha Franklin som Janis Joplin önskar man att någon med lite visioner tagit sig an henne. För det här är dammig bluesrock som önskar den var inspelad och framförd 1970 av The Faces, men som låter mer som Rod Stewart solo anno 2009. Att Dave Stewart, mannen som simultant styrde och förstörde Eurythmics på 80-talet, har medproducerat detta album tillsammans med 24-åriga Stone är helt symptomatiskt. LP1 en hopplöst intetsägande soppa. Knappt ens en buljong.
Man vill ha sin soul och funk större än världen, rusande i rymdskepp över himlen liksom bortom ens fattningsförmåga. Den här skivan påminner i skenet av det om ett föredrag rörande hur exempelvis lokaltrafiken kan effektiviseras i exempelvis Luleå. Nog så viktigt men ack så tråkigt.
Zzzzzzz. Hur länge sov jag?