För ett halvår sedan kom del ett av denna serieroman. Och jag skrev om den då och, ja. Nä. Inte har det hänt något sedan senast. Man är nog betjänt av att ha läst första delen om man tänker sig att ta an denna. Och läste man första och fann själva storyn om superjournalisten/-betäckaren Blomkvist och hans supermänskliga musa Lisbeth Salander lika spännande som majoriteten av den läskunniga mänskligheten verkar gjort så gör man såklart det.
Personligen är jag inte så imponerad av Stieg Larssons roman. Men ett fan av de som gjort serieroman av den. Dock lyckas man inte lika bra med denna avslutande del. Om det beror på att upphovstrion gör ett mindre imponerande jobb än med första halvan, eller om felet är inbyggt i den litterära förlagan, är aningen svårt att säga.
Med deckare är det nu så att när upplösningen närmar sig så ska man fläska på. Och det gör verkligen Stieg Larsson, nästan så han spricker – man gör väl i att minnas att detta faktiskt var hans debutroman – det är tortyr, snabbt växlande miljöer, biljakt, explosioner som fanns det ingen morgondag. Och det må så vara, man läser ju action för actionets skull. Det är bara det att själva premissen för förlagan, jo, jag är lite tvingad att återkomma till den för att förklara vad det är som stör mig med denna adaption, är så storslagen och osannolik att det tar halva serieromanen att knyta ihop trådarna. Och det känns lite västgötaklimax att ägna halva utrymmet till epilogen. Och då kan man å ena sidan tänka att det inte gick att göra på annat sätt. Men å andra så var det just detta som gjorde del ett till något mer och bättre än boken.
Och det är svårt att tänka sig att trion Mina, Mancio och Mutti plötsligt tappat just förmågan att förhöja den halvdana romanen, den förmåga som ändå lyfte Män som hatar kvinnor del 1 till att bli så bra som jag ändå tyckte.
Eller så är det helt enkelt detta: Mikael Blomkvist är en särdeles hopplös hjälte, en manlig författare på vänsterkantens våta dröm om ett manligt ideal. Och Lisbeth Salander en lika osannolik, på ungefär samma patriarkala grunder, och därför icke-trovärdig hjältinna. Och ingen i världen kan rädda dem och historien undan litteraturens och seriekonstens bränngrop den här gången. Skurkarna är pastischartat skurkaktiga. Bifigurerna är så grå och tråkiga att det knappt går att färglägga dem.
Stieg Larsson må ha haft hjärtat på rätta stället, men det räcker inte. Män som hatar kvinnor (och tyvärr ännu mer de efterföljande böckerna) är inte bra. Det krävs verkliga superhjältar för att rädda dem. Men sådana finns inte. Vad sägs om den paradoxen?