En sak som sällan kommer på tal när man pratar om barn, extra sällan om barn på väg in i tonåren, är hur roliga de är.
Ingela Lekfalks roadmovie om Tjejer typ tolv på turné i Norrbotten, uppförandes föreställningen med samma namn, påminner oss om det. Man hinner inte ens registrera alla blixtsnabba och roliga repliker som yttras med- eller omedvetet i den 52 minuter korta dokumentären.
Åtminstone är mitt anteckningsblock fyllt med ofullständiga one-liners.
Ofullständiga för att så fort jag vänder ner blicken för att skriva så kommer det ett nytt citat, ännu roligare, smartare och finare än det tidigare. Jag menar inte att tjejerna i filmen är Killinggänget här. Men inte heller är det lyteskomik. Det är naturligtvis blodigt allvar att vara tolv år, kanske än mer som tjej än kille. Det är tjejer som blir kallade horor, det är tjejer som bedöms efter sitt utseende snarare än sina handlingar, inte killar.
Jag generaliserar självklart, och empirin i det påståendet bygger dels och mest på vad som sägs i filmen, men även på mina egna erfarenheter. Jag har haft rätt många tjejer typ tolv i mitt liv. Det är småsyskon och egna barn och deras kompisar.
Min egen barndom, åren strax innan tonåren, var fullständigt fullproppad med tjejer typ tolv. Överallt var de och de var alltid större än jag och de var obegripliga och lite farliga. De hade hormoner, själv lallade man på med något år kvar till dess att puberteten ryckte en ur alla föreställningar om en god och rättvis värld. Men de hade börjat ana. Äldre killar som kollade obehagligt på dem. Lärare och föräldrar som plötsligt hade krav och förväntningar på dem.
- Jag blir kallad hora typ en gång i veckan! säger en tjej i filmen.
- Jag blir det typ varje dag! säger en annan.
Men, och det här är betecknande för hela filmen, det är inget särskilt fokus på den saken, det här är inte en film som handlar om hur jobbigt tolvåriga tjejer har det. Det är en film om hur tolvåriga tjejer har det, rätt och slätt. Lika ofta dör jag av skratt. Några lösryckta favoriter:
- Vem är du kär i? Är det en människa eller en figur?
- Många av oss har aldrig sovit på hotell så vi är nästan hysteriskt pirriga!
- Jag vill inte vara med mina föräldrar längre! Inte så mycket i alla fall!
- Sex grejer jag aldrig kommer att göra: Bli ihop med Daniel, bli ihop med Fredrik, knarka, röka och bestiga Mount Everest!
Och alltså, jag kan ha fått namnen på killarna fel här, jag hinner inte anteckna allt. Orden sprutar ur munnarna på dem och varenda mening avslutas verkligen med utropstecken.
Att tjejerna är på resa, på turné, är ett bra grepp av Ingela Lekfalk. Hade man intervjuat tjejerna en och en hade det nog blivit betydligt mer allvarsamt och, ur ett åskådarperspektiv, deprimerande. För i den här åldern finner man sig i situationer i princip direkt. Allt är nu. Och är man ensam är man utsatt och är man utsatt blir man allvarlig och introvert.
När föreställningen når Kiruna, och en tjej blir häcklad under ett panflöjtsolo, tar hon så illa vid sig att hon spelar fel och är otröstlig efteråt. Då blir de andra skitarga och rusar ut i foajén för att "slå publiken". Som tur är för alla inblandade hittar de inte bråkstakarna. Men det säger något om gemenskap och lojalitet. Och självklart går det över, såväl det ledsna som det arga.
Dessutom har vi alla något att lära. En central fråga i filmen, en som går igen genom hela livet oavsett ålder, och som man borde ställa sig oftare.
- Alla säger att man ska vara sig själv, men alltså hur vet man när man är det då?
Klockren frågeställning. Klockren film.
Fotnot: Filmen visas på Norrbottensteatern och fritidsgårdar runt om i Luleå i kväll och på SVT nu på söndag den 13/3, 20.00.