Hoppfulla essäer

"Vad klokt hade Edward Said haft att säga oss i Norden i dessa dagar när öst och väst, muslimskt och västerländskt återigen blivit begrepp nödvändiga att diskutera?" - den frågan ställer sig Norrbottens-Kurirens Jan-Olov Nyström i sin recension av Saids essäsamling Från Exilen.

Kultur och Nöje2006-03-11 06:30
NY BOK <BR>Edward Said <BR>Från exilen. Essäer 1976?2000 <BR>Hans O. Sjöström <BR>Ordfront <BR><BR>Edward Said dog för nästan två år sedan, därför kan vi inte fråga honom om allt det som nu händer i Mellanöstern. Synd, han var den som fick oss i väst att se att Orienten är vårt eget begrepp, avsett att upprätthålla en orättvisa, ett kolonialt arv. <BR>Samtidigt var han en elegant intellektuell, fullständigt bekant med det västerländska arvet. En kristen palestinier, en akademiker med säte i USA, en lysande pianist som gav konserter med den judiske dirigenten Daniel Barenboim. Han trodde på den traditionella rollen för den intellektuelle, det kritiskt resonerande förnuftet. Han blev aldrig postmodernt ironisk och blodlös, hans essäer inger fortfarande hopp.<BR>De finns nu i en fin samling Från exilen och man tänker gärna: vad klokt hade han haft att säga oss i Norden i dessa dagar när öst och väst, muslimskt och västerländskt återigen blivit begrepp nödvändiga att diskutera. Tillsammans med storfrågor som yttrandefrihet och tolerans, dogmatism och rasism. Sånt förstod han mycket av.<BR>Som landsflyktig blev han aldrig bitter, aldrig emigranthatisk. I stället utnyttjade ha utsiktspunkten, såg bättre från långt håll, slapp bindningar, falska lojaliteter. Kontrapunktik, säger Said, ett svävande mellan harmonierna till en ny harmoni. Det är skarpt och elegant. Därför avvisade han Osloavtalet, såg igenom PLO:s korruption och trodde aldrig på Israels fredsvilja. Få trodde honom då, nu när det är för sent ser man att han hade rätt. Och islamsk fundamentalism fann hos honom ingen nåd, även i sitt sekulära tvivel var han traditionell upplysningsman.<BR>Rolig att läsa är han i musik-essäerna, hur Glenn Goulds Bachtolkningar för alltid förändrade scenrepertoaren, Bach blev aldrig mer oförarglig inledningsmusik efter Gould. Rolig också när han slitsar upp Naipaul eller sätter Hemingway på plats, som litteraturkritiker har han bett. Och hans analys av Conrad och Nietzsche tål långa omläsningar, även språkfilosofiskt. Essäer från 25 år, man hör en omsorgsfullt resonerande stämma, en musikalisk stämma förstås, därför övertygande på det där intagande sättet. <BR>Ibland blir det svårt, som när han skriver att ?avkolonialiseringens våld är inget annat än ett öppet fullföljande av det våld som döljer sig i kolonialismen?. Hur bryter man sig ur det ekorrhjulet när dagsnyheterna från Irak rapporterar hur shia dräper sunni och vice versa? Från exilen handlar dock inte särskilt om Mellanöstern, det finns andra böcker som gör det. <BR>Som sagt, jag undrar vad han hade haft att säga oss när så mycket mörker växer ur dagens konflikter. Ett är säkert, hans beskrivning av mörkret hade varit lärt, välskuret och mycket precist. Och aldrig att han hade förbannat det. Redan där börjar det lätta lite.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!