Cecilia Persson har skrivit en bok om erfarenheten av att växa upp och leva alldeles intill en moder som är psykiskt sjuk. Sveda heter skildringen där hon med collageteknik och genreblanding låter ljuset falla in från olika håll, mot modern och mot sig själv. Dokumentärt och litterärt samsas, dikter från modern, utdrag från tingsrätten, prosalyriska kortstycken. Mot allvaret i dessa minnebilder och dokument kan ingen invända. Den tunga grundtonen viker aldrig från sidorna, om det någon gång ljusnar en smula är det bara en tillfällig glipa, mörkret är kompakt. Vittnesbördet är med andra ord starkt och de utpräglat intellektuella referenserna i de kommenterande raderna förstärker det obönhörliga draget. Här passerar Freud, Jung, Skå-Gustav, den nattliga Lilith och den olyckliga Kassandra. Hur klarar sig det litterära uttrycket bland så skiftande stilar och vinklar? Inte alldeles bra. Det finns mycket goda ansatser, det bränner till ordentligt när författaren koncentrerar texten i aforistisk riktning. Som här: "Jag är inte särskilt road av min seismografiska förmåga att höra vad människor inte säger och se vad de inte visar. Kassandrasyndromets konsekvenser är det många kvinnor fått smaka - en gråsvart bit tårta med ett kors på." Om Cecilia Persson arbetat mer med de analytiska perspektiven, om hon följt trådarna mot det oväntade och därför litterärt intressanta, då hade denna debut varit storartad. Nu stannar den vid utkastet, ett ojämnt första försök som med kompetent lektörsarbete hade blivit fullgånget. Tillräckligt intressant dock för att ge hopp om ett fortsatt skrivande.
