Hoppet som ledstjärna
Trots allt finns det hopp. Det är utgångspunkten för filmaren Boris Erssons nya stora filmprojekt. I Livräddarna vill han skapa en hoppfull film om allvarliga problem genom att vara både personlig och global.
FILMAR IGEN. Med hjälp av många kontakter och ett stort arkiv ger sig Boris Ersson återigen i kast med naturen i filmen "Livräddarna".Foto: Håkan Gidlöw
Foto: Håkan Gidlöw
Erssons kontaktnät förgrenar sig vid det här laget över hela världen - Indonesien, Sydafrika, Samoaöarna, Indien. Nyligen fick han kontakt med några palestinska naturvårdare i Gaza, som försöker skydda våtmarkerna i Wadi Gaza, där många fåglar stannar till under sina flyttningar mellan Afrika och Europa. Mindre strandpipare, brushane och blåhake är till exempel observerade både i Gaza och i fjällskogen i Jelka-Rimakåbbå, det största skyddade område som Steget före har lyckats rädda i Norrbotten. - I dag finns det bara spillror kvar av den väldiga skog som för tusen år sedan täckte hela Europa norr om alperna och vi lever i en världsdel som bevarat minst urskogar på jorden. Flera av dem har varit helt okända, men hittades av en fantastisk slump när en ung lärare råkade flytta upp till Norrbotten, berättar Boris Ersson. Läraren var Mats Karström som i skogarna kring Vuollerim med Boris Erssons ord "hittade en Rembrandt här, en van Gogh där", det vill säga urskogsmiljöer med världsunika arter. Ett enormt resultat
- När han började berätta om det möttes han av misstro och förvåning, vilket fick honom att bilda föreningen Steget före för att inventera skogarna med målet att rädda dem. Resultatet av hans och hans kompisars engagemang och ideella arbete är helt enormt - vid det här laget har Steget före lyckats rädda fler än 100 gammelskogar i Norrbotten. I över 20 år har Boris Ersson följt föreningens arbete med sin filmkamera och som så ofta förr under hans karriär har det ena lett till det andra. Filmerna om de svenska urskogarna förde honom ner till regnskogen på Samoa i Stilla havet och vidare till utrotningshotade växter i Hawaii. När han nu sätter i gång ett nytt filmprojekt efter att ha avslutat det gigantiska dokumentationsprojektet Mare Botnicum - kustliv i Bottenviken och Kvarken, som bland annat resulterat i boken Äventyr med Måsen, flera utställningar och TV-sända filmer, har han tiden på sin sida. För tid är för Boris Ersson inte bara närhet och kvalitet, utan också ett sparkapital i form av ett enormt arkiv bestående av filmer, ljudupptagningar, intervjuer och stillbilder från en karriär som vid det här laget omfattar över 30 filmer, hundratals radioprogram, flera böcker och utställningar. En skidfärd i djupsnön
När han för ett par år sedan fick Kungliga Skytteanska samfundets pris liknade han sin arbetsmetod vid en skidfärd i djupsnön. Framför skidspetsarna syns inte spåren, men om man vänder blicken bakåt kan man uppfatta mönstret. - I backspegeln kan det se ut som en följd av medvetna val, men så har det nog inte varit. När en ny idé drabbat mig har starten oftast varit spontan. Jag blir nyfiken, förälskad eller förbannad och så har jag börjat arbeta. Naturen har alltid funnits där, inte minst skogen, alltsedan barndomens många besök hos farfar och farmor vid sjön Amungen i närheten av Bingsjö i Dalarna. Ofta har det handlat om annalkande hot, skövlade skogar, utebliven skogsvård. Den här gången ska det handla om alla som faktiskt gör något för att skydda jordens resurser. Men han verkar i en svår bransch - den stolta naturfilmstraditionen i Sverige är även den hotad. Rödlistad filmtradition
- Den svenska naturfilmens poetiska språk håller på att gå förlorat, något jag blev väldigt varse om nyligen på ett naturfilmsseminarium i Dalarna. Där satt det massor av duktiga naturfilmare som inte har en chans till finansiering när SVT och andra TV-bolag inte längre satsar på svensk naturfilm. Följden blir att unga filmare väljer andra genrer, säger Boris Ersson, som sin vana trogen även lämnat in ett filmförslag på något han kallar Rödlistade ensamvargar - en viktig svensk filmtradition. Där tänker han sig skapa en filmantologi kring några av dem som skapar filosofiska och lågmälda naturfilmer i generationen efter Arne Suckstorff och Jan Lindblad. - Vi lever i en tid när miljöfrågorna verkligen är aktuella och intressanta för många. Publiken för dessa filmer finns, men i Sverige har naturfilmare inga möjligheter att leva på sitt arbete, säger Boris Ersson. Själv har han långt kvar till finansieringen av sitt nuvarande filmprojekt. - Men jag sa det till Mats Karström att har du nu jobbat ideellt med att rädda skog i över 20 år så kan väl jag också jobba på utan pengar ett tag. För här har vi en viktig historia som bara måste berättas.
Så jobbar vi med nyheter