Videon är inte längre tillgänglig
En alldeles svart scen. Och så några hopprep i olika färger och material, slängda lite hur som helst. Är det ett gympapass vi ska få ta del av? Eller en blodig fight?!
Charlotte Lindmark visar sig nämligen i dörröppningen till scen tre på Norrbottensteatern – iklädd full stridsmundering. Det är svettband, knäskydd och hjälm. Hon ler och avsaknaden av tandskydd lugnar ned.
Ikväll är det premiär för Charlottes första egna föreställning, monologen Hope – hon är den sista som överger dig, regisserad av Mia Westin.
Vem är Hope?
– Hon är ett väsen som är kopplad till tro och kärlek. Hon är det där klämda mellanbarnet som upplever sig själv som en slasktratt. Hon tar hand om spillrorna när tron och kärleken kaosar, säger Charlotte och fortsätter:
– Hon är glad, nyfiken och värderar inte. Hon är med dig men säger ingenting.
Vad vill hon?
– Hon vill visa mänskligheten vem hon är och hur hon jobbar. Och hur mycket folk behöver henne. Hon håller på att arbeta ihjäl sig.
Varför ser det ut som att Hope är redo för strid?
– Hon måste kunna ta plötsliga smällar. Ibland tynar hoppet ut. Och ibland dör det – pang! Hon måste alltid ta emot, finnas där. Sedan ska man förstå att hoppet inte bara är av godo. Det kan göra att man stagnerar också.
Det låter som att det blir både roligt och väldigt tungt ikväll?
– Ja, jätteroligt och helt absurt! Karaktären Hope är gullig och glad. Det är människorna som är sorgliga.
Vad är alla hopprep till för?
– Jag kommer dricka kaffe med publiken. Men det är inget kafferep, det är ett hopprep, säger Charlotte och plockar upp ett av hopprepen.
Hon börjar hoppa lite lätt och presenterar en av Hopes klienter. Ja, det är så hon kallar människorna som hon möter under en dag. Klienter, människor som hoppas – och som både hoppas och hoppar med olika intensitet.
Charlotte speedar igång repet. Och lite lätt flåsande meddelar hon:
– Det här är Bengt. Han hoppas på att hitta tillbaka till sin fru. Och vänta tills ni får se dubbelhoppet! Människor som hoppas på två saker som inte är förenliga, det är riktigt komplicerat.
Hur ska man hantera Hope?
– Hon går inte att hantera. Man måste bestämma sig för vad man ska ha henne till. Det är viktigt att ha hopp. Men att bara sitta hemma och hoppas funkar sällan.
Är Hope släkt med Pessimisten?
– Egentligen inte. Men de är båda skruvade karaktärer. Och de kommer båda två från det inre. Men annars är de inte alls så lika.
Det här är din första egna föreställning – hur känns det?
– Det känns så här bra! säger Charlotte och klappar händerna i ultrarapid.
– Jag känner mig jättevuxen. Och jag hoppas, hoppas att det kommer gå bra.
Fotnot: Hope – hon är den sista som överger dig, är ett samarbete med Norrbottensteatern och har premiär på scen tre ikväll.