Det tydliggör hon snabbt.
- Jag tar mig inte an projekt jag inte tror på. Jag måste tro på historien och vara engagerad i karaktärernas frågor, säger hon.
För hon har en benhård tro på teaterns möjligheter som plattform för förändring men också som ett ytterst viktigt forum för att föra människor samman. Teatern, menar hon, kan berätta om vår historia och samtid, berättelser som kan ge människor makt. Makt genom att ge publiken verktyg att hitta modet att ta reda på vem de är, utforska sin identitet och på så sätt förstå och acceptera andra.
- Vi människor måste samtala med varandra och våga ställa frågor. Så föds hopp, säger hon.
Och hoppet är att få människor att växa. Vara stolta utan att bli nationalistiska och att även den svenska teaterscenen på sikt ska spegla det mångkulturella Sverige.
Fler berättelser
Här efterlyser Josette
Bushell-Mingo fler berättelser från andra kulturer och skådespelare och scenarbetare med annan bakgrund än vit svensk. Ett ämne hon brinner för. 2001 var hon med och startade organisationen Push, som stöttar svarta artister inom brittisk scenkonst. 2010 startade hon TRYCK, en motsvarande organisation här i Sverige som arbetar för mångfald inom scenkonsten.
- Sverige har en lång tradition av internationellt och solidariskt arbete och anses vara tolerant. Därför är det svårt att förstå varför scenkonsten fortfarande domineras av vita svenskar. Vi har exempelvis en stor asiatisk gemenskap i Sverige. När får vi se deras historier på teaterscenen?
Dessutom betonar hon tillgänglighet. Teatern ska vara en öppen arena, inte bara för människor med olika bakgrund och hudfärg. Mångfald menar hon handlar om så mycket mer; klass, kön, olika funktionshinder, sexuell tillhörighet, språkliga minoriteter.
- Och då tänker jag inte bara på dem som står på scen. Tänk om alla scenarbetare här på Norrbottensteatern exempelvis vore svarta och någon satt i rullstol? Eller om alla skådespelare i en uppsättning på Dramaten hade ett annat ursprung. Då skulle det hända nya och roliga saker, säger hon och ögonen glimmar till lite
extra.
Identitet och språkpolitik
Hon är på plats i Luleå för att regissera När vinterns stjärnor lyser här, en samproduktion mellan Norrbottensteatern, Giron Sámi teáhter och Tornedalsteatern. En pjäs om identitet och hur den svenska språkpolitiken påverkat generationer av människor inom de svenska minoriteterna i norr. Och hon utlovar utmaningar och provokationer.
- Jag har aldrig förstått idén att teatern bara ska roa, att människor ska lockas till teatern för att skratta. Jag vill vända på det resonemanget. Jag tycker publiken kan få komma till teatern för att bli berörd och gråta, låta dem bearbeta sorgsna upplevelser. Sedan kan de gå ut i verkligheten och skratta. Det är ju här ute som livet ska levas.
En av de fem skådespelarna i föreställningen När vinterns stjärnor lyser här är döv, en dimension Josette Bushell-Mingo tillfört till pjäsen. Till vardags är hon konstnärlig ledare för Tyst teater och menar att förtrycket mot döva människor har många likheter, speciellt med samerna, och hur den svenska språkpolitiken förtryckt dessa gemenskaper. För precis som dem var de döva länge förbjudna att tala sitt språk, teckenspråk.
- Fortfarande är teckenspråk inte klassat som minoritetsspråk. Det är bara erkänt som ett officiellt språk.
Kulturell hegemoni
I sitt arbete med Tyst teater har hon undersökt och pressat gränsen för det möjliga. I våras satte hon exempelvis upp musikalen Hair med hörande och döva, en föreställning som fick lysande recensioner. Och här återkommer hon till sina hjärtefrågor. Behovet av mångfald, att skifta perspektiv, att öppna upp och framför allt mötas, så att samtal, förståelse och förändring kan möjliggöras både inom minoriteter och majoriteter.
- Jag är inte kritisk till de stora konstnärliga institutionerna som sådana. Jag älskar själv operan och de stora scenerna. Underbara platser och uppsättningar.
Nej, det hon kritiserar är att alla stora pengar går till institutionerna och den kulturella hegemoni det leder till. För det är genom de kulturella uttrycken människor växer och då måste teatern kunna vara en spegel för alla.
Grekiska tragedier
- Det handlar inte om att jag ratar pjäser av Shakespeare, Strindberg eller andra stora klassiska dramatiker. Det handlar om hur de sätts upp.
Själv är hon särskilt fascinerad av de klassiska grekiska tragedierna eftersom de har mycket att säga om vår samtid. Stora frågor som rör hämnd, lojalitet, stat kontra individ och hur historien påverkar kommande generationer. Hon exemplifierar med Sofokles drama Antigone.
- Hon begraver sin döde bror och blir därför själv dömd till döden. Skulle du begrava din bror om han låg död på gatan och du visste att du skulle dö om hämtade hans döda kropp och gav honom den begravning han förtjänar? Det är det stora dilemmat; vad skulle vi göra, var är vårt mod, säger hon.