Inte för att musikkollektivet Den svenska björnstammens bägge sångare och gitarrister Åke Olofsson och Petter Frisendahl (jag tror i alla fall att de hette så; blockflöjt och fiol ingick också bland deras instrument) var speciellt tungviktiga när de, tillsammans med de andra tre medlemmarna i gruppen med det distinkt charmiga namnet, klev in på scenen i Lilla salen i Kulturens hus på torsdagskvällen.
Men de bör i alla fall ha blivit något kilo lättare, var och en, innan de klev av den igen.
Jag har i alla fall på-jag-vet-inte-hur länge-eller-på-hur-många-år sett musiker som så målmedvetet som dessa två genomfört ett stenhårt jympapass, under pågående spelning.
De höll i gång genom att hoppa upp-och-ner, nästan som om de befann sig uppe på en studsmatta och när de inte gjorde det så rusade de i alla fall omkring på scenen. Energiskt och hela tiden.
Det var meningen att Den svenska björnstammen skulle ha spelat i 90 minuter (det var i alla fall den information jag fick) men här gick det undan så pass att de klockade in i mål, efter extranummer och allt, på glänsande 60 minuter (cirka).
Då tog väl låtarna slut. Eller också orkade det hårt röjande och ständigt klösande bandet, från Norrköping, inte mera. Det var ju för övrigt både praktiskt och väl genomtänkt av en av sångarna att ha shorts på sig.
Undertecknad, fotograferna och ytterligare några få höjde medelåldern hos den för kvällen stående publiken, som annars mestadels bestod av tonårstjejer.
Björnstammens medlemmar föreföll lätt preppy och korthårigt välkammade (majoriteten av dem) men var mera än kapabla att rulla fram en ljudmatta av elektronisk techno-pop omväxlande med de stämsjungande och mångordiga charmhitsen Vart jag mig i världen vänder, Allting kommer bli bra till slut och den mera spänningsfullt experimentella Trumma trumma.
- Det är fint att vara här. Det är väldigt sällan vi spelar för en publik som inte är fulla, redan när vi börjar spela. Det känns som om ni lyssnar mera, annonserade en av medlemmarna tacksamt till publiken.
Se där: uppmärksamt artiga också. Och med basgångar som strömmade genom märg och ben samt med ohöljd pricksäkerhet och massor med charm ryckte därefter Den svenska björnstammen vidare, med uttryck som inkluderade Svalkar vinden och Ett sätt att se på sorgen.
Svensk indiedans/pop har det, åtminstone gissningsvis, förhållandevis bra.
Chansar jag på. Efter detta.