I dag lever hon på musiken, både som musiker och kompositör. När människor samlas en vintersöndag på hembygdsgården i Jokkmokk för att fundera kring hur 1600-talet lät, är det Nina som har fått uppdraget att sätta fart på tankebanorna. Hon berättar, sjunger och jojkar.
Inre rytm
- Jojken tilltalar mig, därför att den handlar om en inre rytm. Därför kan det också vara besvärligt att minnas jojkar - den inre känslan och stämningen som en viss jojk är förknippad med kan vara svår att tvinga fram, säger hon.
Själv började hon jojka i de sena tonåren. Det kändes bra, i jojken fann hon ett gensvar inom sig själv. Det skulle dröja mer än tio år innan hon vågade jojka offentligt. Och ännu är det så, att den offentliga jojken gör henne nervös och kräver henne på mod.
- Även min musik har ofta jojken som grund, men eftersom jojken är så förknippad med röst kanske man inte alltid tänker på det som jojk när tonerna kommer från ett dragspel, säger hon
Jokkmokk och Berlin
Nina Nordvall Vahlberg växte upp i Boden. Hennes mamma är från Nattavaara och släkten har rötterna i Gällivare skogssameby. Både farfar och morfar var järnvägsarbetare och Ninas föräldrar träffades i Boden. Sedan ganska många år tillbaka har hon en fot i Jokkmokk. För ett par år sedan satte hon ner den andra i Berlin.
- Jag trivs i naturen i Jokkmokk. Och här träffar jag många kreativa människor som jag har mycket gemensamt med. Men jag har också förstått att jag i mitt jobb med musiken måste vara på olika platser. När jag kom till Berlin hade jag en längtan till en större stad med många människor och ett större kulturutbud.
Just nu repeterar Nina Nordvall Vahlberg pjäsen om tamhärken Buolla, som bygger på Anne Pavvals bok med samma namn. I slutet av månaden blir det premiär. Under hösten har hon jobbat på Giron Sámi Teáhter med föreställningen Byfinnar, lappjävlar och annat pack, och hon deltar både som musiker och skådespelare i uppsättningen. Under föreställningens gång byter hon instrument flera gånger. Annars är det kanske med dragspelet, eller
accordion, på knäet som de flesta vant sig att se henne. En accordionist med en gedigen utbildning.
Gedigen musikutbildning
Efter musikgymnasium i Skellefteå gick hon musiklinjen på Framnäs folkhögskola. Där blev hon en av medlemmarna i folkmusikgruppen Qwinnen. Hon ville bli musiklärare och för att öka sina odds att bli antagen till utbildningen, gjorde hon ett år med musikstudier i Bollnäs. Sedan blev det fyra år på Musikhögskolan i Stockholm, plus den tvååriga utbildningen i komposition vid Musikhögskolan i Piteå. Så i dag kan hon titulera sig dragspelare och accordionist, ensemblelärare och kompositör.
Under många år har hon jobbat med olika berättar- och teaterföreställningar. En av dem är den kritikerrosade Lifsens rot, en berättelse i ord och musik efter Sara Lidmans roman om sin mor. Nina Nordvall Vahlberg skrev bland annat också musiken till Kine Bomans film Hjordeliv, som porträtterade tre renskötarkvinnor. Hon beskriver sig själv som en ljudnörd och en härmapa.
- Jag hör faktiskt väldigt mycket. Mina öron är som trattar, både när det gäller musik, ljud, dialekter och språk.
Homo- och bisexualitet
Nina var också en av huvudpersonerna i Lisbeth Blinds Fru och fru Sarri. Då som Nina Sarri Vahlberg. Nina och Anna-Ida Sarri hade gift sig i Jukkasjärvi kyrka och filmen skildrar deras vardag och kärlek.
- Jag tycker om filmen, men jag trodde aldrig att den skulle få sådan spridning och ses av så många. De reaktioner jag har fått har bara varit positiva.
Ett lockbete för att delta i filmen var att hon skulle få ha med sin egen musik. Men hon kände också att hon ville peppa andra att vara mer öppna. Hon hade uppfattat det samiska samhället som rätt stängt när det kom till homo- och bisexualitet och föreställde sig att det nog måste vara svårt att vara same i det sammanhanget.
- Sedan filmen kom har det hänt en hel del. Och jag tror egentligen inte att det är en rättvis bild att det samiska samhället är homofobt, inte mer än övriga samhället.
Fru Sarri
Nina är inte längre fru Sarri. Sedan ett par år tillbaka är hon skild. Hon har träffat en fransman som hon delar tillvaron i Berlin med. Hon har också fått kontakt med sina släktingar i Gällivare skogssameby. Hennes morfar var hennes idol, men han talade aldrig någonsin om sitt samiska ursprung. Som barn uppfattade Nina inte att hon och hennes familj var samer och om hon frågade sin mamma om det, var svaret nej. Men en morbror som höll på med knivslöjd fick för sig att börja kolla upp saker. När han hittade ett renmärke var det en aha-upplevelse. Det visade sig att morfars pappa hade varit renskötare.
Mycket föll på plats
Med insikten om sitt samiska ursprung var det mycket som föll på plats för Nina. Med pjäsen Byfinnar, lappjävlar och annat pack säger hon att hon får uppleva sin egen historia ännu en gång. För själv är hon ju både byfinne och lappjävel.
- Men om man blir förtryckt på något sätt, till exempel för sin etnicitet eller sin sexualitet, så uppstår förr eller senare ett behov av att stå upp för det. Man kanske tar på sig kolten eller viftar med regnbågsflaggan. Risken är att man bygger murar i stället för broar. Jag föredrar dock broar.