Hon stiger fram ur tystnaden

Om något ämne griper tag och förmår att sälja böcker i Sverige så är det Klassresan.
Inte konstigt. Vid sidan om Holland är Sverige det land i Europa som haft störst mått av social rörlighet; flest klassresenärer. Detta är den svenska erfarenheten som många av oss bär på, självupplevd eller nedärvd, ständigt närvarande i vardagslivet. Hur man håller en gaffel, hur man för sig bland folk. Skammen, det dåliga självförtroendet. Känslan av att vara fel i sitt eget liv. Att ens erfarenheter inte har något värde. Att alla andra på något odefinierbart sätt är bättre.
Elsie Johansson är en av de författare som allra bäst har gestaltat denna klassresa, med romansviten om fattigflickan Nancy. I Glasfåglarna, Mosippan och Nancy skriver hon skimrande, jordnära poetiskt om fattiglivet i stugan på 1930- och 1940-talen och om det stora uppbrottet. Studier. Jobb på posten. Mexitegelvilla. Och i nutid: ljus och luftig lägenhet i Uppsala.

Utan att romantisera det förflutna händer det att Elsie Johansson också får nog:
"Ta ifrån mig denna brieost! Ta bort gorgonzolan och salamin och den gröna peston. Ta undan dessa vinglas! Låt mig få ugnspannkaka med mosade blåbär. Ge mig svagdricka och sill! Och låt mig få sitta på soffan och sy tomtar i korsstygn på ett stycke vit stramalj."
Böckerna om TåPelles Nancy kom ut 1996-2001 och har sålt i över 600.000 exemplar. Elsie Johansson debuterade sent, efter att ha levt klassiskt kvinnoliv och svalt alla orden. Också detta förstås en bred svensk erfarenhet: att som kvinna till slut stiga fram ur tystnaden och ta plats.
Alltså: att skriva en bok om Elsie Johansson och genom henne skildra klassbegrepp och klassresa låter som en skaplig idé. Författaren Anneli Jordahl, själv klassresenär, har sysslat en hel del med begreppen tidigare, bland annat i boken Klass - Är du fin nog?
I Att besegra fru J konstaterar hon träffsäkert: "Vi svenskar har inget nationalepos, vi har inte som finländarna ett Kalevala vars myter sitter i medborgarnas ryggmärg och spiller över på samtida berättelser och i konsten. Men vi har i alla fall berättelsen om folkhemmet, som vi ständigt återkommer till, likt en saga som berättas om och om igen."
Anneli Jordahl är noga med att påpeka att det här inte är en vanlig biografi. Hon tar upp några centrala teman i Elsies liv och författarskap och sätter in dem i sina sammanhang. Bland annat lyfter hon fram två undanskymda hjältar i moderniseringen av Sverige - nämligen Missionsförbundet och Posten!
Elsie Johansson blev frälst som tioåring och fick en del av sin skolning genom Missionsförbundet. Där fanns böckerna, där lärde man sig att tala,"ta ordet". Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson har skrivit att "man skulle våga påståendet att väckelserörelsen skapade argumenterande människor".
Missionsförbundet fungerade klassöverskridande och blev en skola i demokrati. Varje medlem hade rösträtt och varje medlem hade framför allt rätt att tolka Bibelns texter. Som Tage Erlander sa i ett tal vid förbundets 100-årsjubileum: "Kunde man nu själv bestämma om de himmelska tingen, var man givetvis kompetent att besluta i kommunala angelägenheter som skolor och kyrkbyggen och även om politiska riksfrågor."
Och så Posten då, där både romanfiguren Nancy och Elsie Johansson själv arbetade. På 1940-talet var det något fint. En del av en framväxande välfärd med stor offentlig sektor. Ett tryggt jobb i statlig tjänst. Och - en chans för arbetarklassens söner och döttrar att stiga i graderna, i en tydlig hierarki där det inte var högre utbildning som gällde, utan lojalitet, noggrannhet och yrkeskunnande. Posten framstår plötsligt som en oumbärlig del, nästan en benstomme i den svenska moderniseringen. Desto mer symboliskt när den nedmonteras. Finns den i dag? Vad betyder Svensk kassaservice för framtiden?
Andra teman som boken rör sig kring är den ständigt närvarande skammen och förbjudna sexualiteten. Urscenen i Elsie Johanssons författarskap, enligt Jordahl, är tvagningen, som i Kvinnan som mötte en hund: "Hon gnider handen hårt och tvättar sig med tvättsvamp tills skinnet är illrött. Hör moderns röst i sitt inre: ?Vad har du för sig, Vera. Du tvättar dig väl Vera? Kom hit får jag lukta på dina händer, Vera.?"
Elsie Johansson kunde ha nöjt sig med att stanna vid Nancy-sviten och vara populär som "vedspisarnas ständiga besjungare". I stället ger hon sig i kast med den inte lika lättälskade medelålders kvinnan och hennes sexualitet, i bland annat Näckrosträdet. Och hon bryter ytterligare med sin bakgrund genom att skriva mer litterärt avancerat, också det ett tabu. I Nancy-sviten undvek hon alla akademiskt färgade ord: syskon, svågrar och kusiner skulle förstå och ingen skulle reta sig.
"När hon började skriva Näckrosträdet ville hon markera att hon hade rätt att vara den hon har blivit. En frigjord människa som i skaparrollen inte behöver ta något egentligt ansvar för någon annan än sig själv och sitt arbete. När tanken emellanåt kom att det här skulle mamma inte ha förstått, sade hon till sig själv: ? Men kära Elsie, mamma har varit död i mer än tjugo år!?"
Boken Att besegra fru J bygger delvis på tidigare artiklar, vilket ger ett lite splittrat intryck med en hel del upprepningar som stör.
Att skriva biografi över en levande person är förstås inte heller helt okomplicerat. Jag får en känsla av att Anneli Jordahl hyser för stor respekt, hon vågar inte kliva in, riskera att Elsie ska bli fly förbannad. Ett annat, kanske större problem, är valet att skildra klassamhället genom en person. I stället för tvärtom: skildra en person och genom henne samhället.
Distinktionen är viktig. Här glider Elsie allt som oftast ur fokus och får tjäna bokens syfte som en slags funktion, en symbol eller representant. Trots en hel radda intressanta kapitel, lämnar det en lite tråkig eftersmak.