Mitt i folkhemmets glansdagar, när Sverige blev det modernaste landet i världen, bodde de romska familjerna fortfarande i tältläger. De hade inte tillgång till skola, fick inte bostäder.
Till saken hör att de tidigare hade haft det ganska gott ställt, men moderniteten slog sönder basen för deras liv, näringarna de levde av. Plåtslageri, att förtenna kopparkastruller, vem behövde det när allt skulle köpas nytt.
Ett foto av Katarina Taikon fick journalisten Lawen Mohtadi att inse att det fanns så mycket mer i bilden av henne. Där står hon mitt i striden, utanför riksdagshuset. Texten skildrade en konflikt med Ivar Lo Johansson, som skrev om zigenarnas exotiska liv och ansåg att de skulle lämnas i fred, inte inlemmas i det svenska.
- Det här gjorde Katarina oerhört upprörd, säger Lawen Mohtadi. Ivar Lo tyckte nog att han stod för något gott, men vad romerna behövde var att komma in i samhället. Konflikten väckte många frågor i mig, särskilt som det handlar om en tid när den svenska självbilden var att Sverige var fritt från rasism.
Lägren revs
På bara fyra år uppnådde Katarina Taikon, och människorna runt henne, det viktigaste: barnen fick börja i skola, det startades vuxenundervisning, de fick tillgång till bostäder, lägren var rivna.
En mening ur boken etsar sig fast, den ofrånkomliga frågan när striden ser ut att vara vunnen, men ändå inte:
"Vad händer när de lagliga hindren för rättvisa är undanröjda, men samhället fortfarande genomsyras av orättvisor?"
Grannar som protesterar där romer ska flytta in, dottern som bli slagen i skolan, föräldern till en av mobbarna som knuffar ut Katarina när hon kommer för att prata: "Jävla zigenarkäring, gå härifrån". Etablissemanget som har tröttnat: det där har vi ju hört förut, är ni aldrig nöjda?
Två världar
Det var också en kamp med det romska samhället, att barn giftes bort, föräldrar som inte skickade barnen till skolan. Katarina Taikon stod med fötterna i båda världarna, liksom systern Rosa Taikon som är ständigt nära.
- De hade lärt sig att de var beroende av sig själva för att överleva, säger Lawen Mohtadi. Jag tror det skapade en stark drivkraft.
Katarina Taikon dog 1995, men Rosa lever än. 86 år gammal lyssnar hon till presentationen av boken om sin syster, på Bokmässan i Göteborg.
En fråga kommer upp. Varför gick egentligen svensk polis in i zigenarlägren år 1943, i avsikt att genomföra en "zigenarräkning"? Lawen Mohtadi har inte lyckats hitta något entydigt svar i sin research. Var det i yttersta välvilja eller fanns det mörkare skäl?
Varit gasad
Då studsar Rosa Taikon upp ur stolen och stegar, krokig och gnistrande energisk, fram till mikrofonen.
- Jag ska berätta för er varför de gick in i lägren, säger hon. Norge var ockuperat, Danmark var ockuperat. Sverige kunde stå på tur. Om Hitler hade gått in i Sverige hade jag inte stått här idag. Då hade jag varit gasad.
Och med det går hon och sätter sig igen.
I tystnaden efteråt framstår hennes analys som fullkomligt kristallklar, oavsett vilka byråkratiska förklaringar som står att finna. Hon vet.
Böcker om Katitzi
På 1970-talet växlade Katarina Taikon spår. Hon vände sig till barnen, i stället för till de vuxna, i böckerna om Katitzi, zigenarflickan.
Hon lever ännu inuti mig, hon var del av min barndom och orsaken till att jag ville läsa den här biografin, veta mer. Katitzi var annorlunda, men hon var också jag. Skönlitteraturens kraft. Det blev 15 böcker som skildrar Katarina Taikons liv från barndom till tonår, böckerna blev enorma framgångar.
Sedan glider hon undan.
Lawen Mohtadi beskriver i biografin hur hon "försvann" i långa perioder. Djupa depressioner, alkohol för att dämpa det svåraste.
- Jag tror det kom ikapp henne, barndomen, som den gör i en viss ålder. Å ena sidan var hon den här aktiva, karismatiska personen utåt, men privat hade hon en fruktansvärd ångest i perioder.
Bokens titel är tagen ur ett citat av Katarina Taikon: Den dag jag blir fri. Orden hänger kvar i luften när jag har läst ut.
- Fördomarna mot romer kommer alltid att finnas, säger Rosa Taikon. Hon offrade sig själv, men det hon kämpade för, det är inte klart ännu.