Britta Marakatt-Labbas resor är långa. Bor man i Övre Soppero tar färdandet tid, vare sig man reser västerut mot Norge, som hon ofta gör. Eller som nu, när hon kört bil i över fyra timmar för att komma till Luleå och invigningen av Norrbottens museums stora sommarutställning Sámi Contemporary, där hon tilldelats ett eget rum för sin installation Event in time.
Ett litet ovanligt verk för att komma från Britta Marakatt-Labba, som tålmodigt och envist broderar fram världen med små täta stygn. Ofta i mindre format, även om det finns betydande undantag. Nyligen var hon i New York för en utställning där hennes imponerande Tromsöfris – ett 24 meter långt broderi som berättar samernas historia – ställdes ut tillsammans med Kråkorna från 1981, där hon skildrar protesterna mot utbyggnaden av Altaälven, så detaljerad att man kan identifiera enskilda aktivister.
Båda de klassiska verken hör hemma på universitetet i Tromsö och flyttas ogärna.
– Det krävs tio personer bara för att hänga Tromsöfrisen, en speciell låda och mycket pyssel, så nu har vi låtit trycka upp en reproduktion på linnetyg och hoppas kunna visa den oftare, säger Britta Marakatt-Labba som i New York fick nöjet att lyssna till Marie Boine och musikern Georg Buljos musik skriven direkt till verket.
Tromsöfrisen, som bär titeln Historia, har också filmats och kommer tillsammans med musiken att ta plats på en dvd, där berättelsen rullas ut bild för bild.
Event in time är en installation, skapad av mjölsäckar från Andra världskriget som hon hittade hos sin svärmor.
– Hon var en sån som aldrig slängde någonting. Mjölsäckarna hade de bytt till sig mot kött och annat och hon hade sparat dem i alla år, packat ner dem prydligt i lådor.
Efter händelserna på Utöya kom Britta Marakatt-Labba att tänka på de där säckarna märkta med det skräckinjagande tyska riksvapnet. På Norrbottens museum formar de tillsammans ett rum, kanske en kåta eller en markering av gränser kring en rund ö. Rummet är försett med en dörr, även den en säck, med broderier som berättar den hemska historien.
– Betraktaren får naturligtvis läsa in sina egna tankar i verket, det finns inget facit. Men själv har jag tänkt på Utöya, på det som hände där och kopplat ihop Breiviks tankar med nazisternas. Kåtadörren är symbolisk, man vet ju aldrig vilka dörrar man öppnar, säger Britta Marakatt-Labba, som skräms över utvecklingen mot ökad främlingsfientlighet och rasistiska partier.
Tankarna tar också plats i ett av hennes senaste verk, som även det bygger på ett fynd hos den äldre generationen.
– Vår familj flyttade alltid med renarna till Målselv i Norge om somrarna. Min pappa upphörde aldrig med det, han fortsatte att driva renarna till Norge även under brinnande krig. Väjde för minor, men gav aldrig upp, berättar hon.
För att kunna genomföra flytten utrustades han med ett särskilt pass där under krigsåren. Ett tummat papper stämplat av Länsstyrelsen i Norrbotten, som bland annat slår fast att "Det är strengt forbudt på noen som helst måte å vare de norske flyktinger behjelpelig med å komme seg over til Sverige". Passet, som också berättar att "Johan Johansson Labba är svensk lapp och befinner sig å norskt område", har hon låtit fotografera inför ett kommande verk som hon just nu arbetar med.
– Jag är så himla långsam av mig. När andra konstnärer redan är på väg att sluta arbeta konceptuellt, då börjar jag, säger Britta Marakatt-Labba med ett skratt.
Hon har alltid varit politisk i sin konst, berättelserna hittar hon i sina tankar om världen och naturens tillstånd. Och även om hon påstår det själv är det svårt att se henne som långsam. Bara under det här året har hon producerat nya konstverk för flera nya utställningar, men också hunnit med att göra kostymer till det stora teatersamarbetet Jag är tusen år under Kulturhuvudstadsåret i Umeå. Dessutom är hon i slutfasen av arbetet med en ny biskopskåpa för Luleå stift.
– Ja, jag är nog en arbetsnarkoman. Vi har ju också sysslorna kring rennäringen där hemma i Övre Soppero, vilket samtidigt är vilsamt för mig. Då hinner jag tänka, hitta inspiration. Varje måndagsmorgon stiger jag upp och gör en plan över hur mycket jag bör hinna under veckan och sen jobbar jag på. Ju mer man jobbar, desto mer lär man sig. Hantverket är A och O. Det kan jag.
De senaste åren har inneburit något av ett genombrott för henne som i oktober blir hedersdoktor på den humanistiska fakulteten på Umeå universitet som "en av förgrundsgestalterna inom samisk bildkonst".
– Självklart är det hedrande. Med åren har jag blivit allt mer minimalistisk i mitt uttryck. Jag har lärt mig att man hinner säga mycket även om man inte broderar så tätt. Intuitivt vet jag numer också när jag ska sätta stopp.