Det är skådespelaren Linda Wincent som drar på sig kattdräkten för att göra sin gestaltning av katten Findus.
- Jag har tänkt mycket på barn och deras spontanitet i min gestaltning, men också hur katter rör sig. De kan vara ganska kvicka. Utmaningen har varit att göra Findus till min egen katt. Anton Raukolas Findus var enligt min medspelare Mats Pontén lugn och eftertänksam. Min katt är spralligare.
- Findus lever i nuet och gör saker man inte får medan Pettson är seg och lite långsam. Och kanske är kombinationen av ett oförutsägbart par - gubbe/katt eller egentligen morfar/far/barn och deras vänskap som gjort figurerna så älskade, menar Linda Wincent.
100 föreställningar kommer ensemblen att avverka under våren under en lång turné, ibland kommer de att ge upp till tre föreställningar per dag.
- Det kommer att vara en utmaning att ladda om och det gäller att bunkra med bananer, för det är ansträngande att spela Findus. Dräkten är heltäckande, så du blir genomsvettig efter en föreställning.
Manusskrivande
Det är flera år sedan Linda Wincent medverkade i en barnföreställning. Senast när hon gjorde sin praktik på scenskolan. Då medverkade hon i föreställningen Stormen i regi av Olle Törnqvist. Men nu kommer det att bli mer barnteater. Förutom hennes medverkan i Findus flyttar ut kommer Norrbottensteatern att sätta upp Mullis och Blixten som hon själv skrivit manus till. Den handlar om två små tjejer i tre olika episoder och situationer, där småbarnsföräldrar kommer att känna igen sig. När pjäsen ska sättas upp är ännu inte bestämt, men troligen kommer hon också att regissera.
- Jag skriver ganska ofta och mycket, men dramatik är svårt. Det är helt annorlunda än skönlitteratur eftersom du inte skriver ut allt. Mycket handlar om att läsa mellan raderna för att dramatiken ska bli levande. Det är svårt att veta om den som läser ser samma saker som jag.
Drömmen är att skriva mer och dessutom få sina pjäser uppsatta, även om hon säger att det är svårt. För det handlar inte bara om ett bra manus. Det handlar lika mycket om att vara rätt i tiden, leverera ett manus som passar in i repertoaren och dessutom ha lite flax.
- Jag känner till rutinerna. Jag vet hur många manus som lämnas in och vi läser som är bra men ändå refuseras. Det är få pjäser som sätts upp per termin. Det är svårt, men manusskrivandet är också klurigt och kul.
Hon beskriver sin egen skrivprocess som långsam och lite oorganiserad.
- Många skriver utifrån ett tema eller en idé. Jag börjar med relationer, personer jag träffat och sedan börjat fantisera om. Eftersom jag är skådespelare skriver jag pjäser med roller jag själv skulle vilja gestalta eller se som publik.
Skruvad
Hon har satt upp en egen monolog, Pärlan, på Norrbottensteatern. En fiktiv, självbiografisk, lite skruvad berättelse med utgångspunkt i hennes egen uppväxt i Alingsås. Något hon beskriver som läskigt men också utmanande. Precis som hennes förhållande till komik.
- Det är ett sådant starkt påstående att säga att något ska vara roligt. Därför ville jag undersöka komiken.
Hon anmälde sig och gick ett års vidareutbildning vid magisterprogrammet Den skrattretande teatern på Teaterhögskolan i Stockholm med Gösta Ekman som huvudlärare. Där fick hon bland annat jobba med stand up-komedi.
- Det var hemskt, men det gick. Tänk dig att gå ut på en scen där publiken förväntar dig att du ska vara rolig och det är dödstyst i salongen. Det är verkligen svart på vitt om du lyckas.
- Samtidigt är komiken avväpnande. Bäst är det tragikomiska, att kunna skämta om det som är allvarligt, säger Linda Wincent.