"Hon är bäst av alla kollegor jag har"

- Det var första gången vi träffades. Och vi var skitsura, säger Katarina Kieri, och ler åt minnet. Sex år senare, på en barnboksmässa i Göteborg, föddes idén om ett gemensamt projekt. Per Nilsson föreslog att de skulle skriva en bok ihop. - Jag frågade Katarina för att hon är bäst av alla kollegor jag har, säger han och sneglar på sin medförfattare. Det är sen eftermiddag och januarimörkret har fallit över Stockholm. Vi sitter i förlagets lokaler på Riddarholmen. Utanför fönstret slingrar sig rusningstrafiken fram på Centralbron. Många undrar
Katarina Kieri och Per Nilsson har haft fullt upp med intervjuer under dagen. Orsaken är boksläppet av deras gemensamma alster I det här trädet. Det är många som undrar varför två av Sveriges främsta ungdomsboksförfattare skrivit en bok tillsammans. Och hur de gått tillväga. Själv berättar de hur reglerna gjordes upp under en middag på krogen. - Vi bestämde att vi skulle skriva vartannat kapitel. Jag skulle skriva om en tjej och Katarina om en kille. De skulle sedan mötas på något sätt - men inte pussas eller bli förälskade. Den boken är redan skriven hundra gånger, minns Per Nilsson, som fick uppdraget att börja. - Drivkraften i det hela var inte att vi hade en historia att berätta, utan själva arbetsmetoden, säger Katarina Kieri. Det kändes väldigt roligt. Vi skulle skriva vartannat kapitel och se vad de olika trådarna gjorde med varandra. Så föds berättelsen om Siri och Jakob, eller fågelflickan och vilsenpojken. En historia om två unga människor och deras liv under några omvälvande veckor i en liten stad i Sverige. Karaktärerna rör sig i samma kretsar, men träffar knappt varandra. Ändå möts historierna. Siris pappa bor i Jakobs trappuppgång. Jakobs bror tränar på samma gym som Siri. Trots att huvudpersonerna bara är i varandras periferi anas en slags samhörighet. De två författarna arbetade ett halvår med boken, utan deadlines. Katarina Kieri skrev i hemmet i Norrtälje, där arbetsdagen börjar disciplinerat efter morgonpromenaden klockan nio. Per Nilsson, som skriver mer sporadiskt, svarade från bostaden i Sölvesborg eller från skrivplatsen i Grekland. I takt med att mejlen skickades mellan orterna växte romanen fram. - Under perioden när jag väntade på Pers kapitel kunde jag inte göra något. Det var jäkligt skönt att inte behöva fundera framåt, säger Katarina Kieri. - Funderade du inte mellan mejlen? undrar Per Nilsson. - Nej, jag såg det som en arbetsförmån. Pauserna skapade en bra arbetsmiljö. Antiklimax
Under arbetets gång pratade författarna knappt med varandra. Vid ett tillfälle bestämde de sig för att ses i verkligheten. Men det blev lite av ett antiklimax. - Vi sågs en gång för att vi trodde vi behövde prata om boken, men vi hade inget att säga, konstaterar Katarina Kieri. Katarina Kieri har levt större delen av sitt liv i Norrbotten. Hon är både poet och författare med ett flertal rosade titlar bakom sig. Per Nilsson har skrivit många uppmärksammade barn-och ungdomsböcker, och vunnit priser bland annat för Hjärtans fröjd och Anarkai. Trots att de två författarna inte ser sig som konkurrenter var samarbetet en omställning. Att skriva ihop innebar ett nytt sätt att tänka. Per Nilsson förklarar att hans böcker annars bottnar i stora idéer som han vill utforska, exempelvis vad som skulle hända om Hitler kom till Sverige. - Det här skiljer sig från allt annat jag gjort. Här var det bara att njuta av berättelsen och av att det fanns en annan värld där bredvid som färgade av sig. Kallades för mesig
Katarina Kieri menar att impulserna utifrån gjorde arbetet mer lustfyllt. - Jag hade väldigt roligt hela tiden, vilket skrivandet aldrig är annars. Då går det upp och ned - ibland vill man bara lägga ned alltihop, man tror inte att det finns någon morgondag överhuvudtaget. Blev ni aldrig osams? - Det var jobbigt en gång när Katarina kallade mig för mesig. Hon ville berätta sina tankar, om vad som skulle hända i berättelsen. Men jag försökte värja mig, säger Per Nilsson, som inte verkar alltför traumatiserad av händelsen. Att I det här trädet är skriven av två olika författare är svårt för en utomstående att upptäcka. Tonen och språket i de olika kapitlen är förvånansvärt jämnt. Per Nilsson och Katarina Kieri berättar att inte ens deras närmaste vänner har kunnat lista ut vem som skrivit vad. Använt öronen
- I ett sådant här arbete blir man översköljd från ena hållet. Jag har använt öronen mer och lyssnat, säger Katarina Kieri. - Jag tror såklart att jag blivit påverkad och lärt mig något. Jag tyckte det var så fräckt hur Katarina skrev om en droppe saliv som rann ned på bordsduken, där kom poeten fram, säger Per Nilsson. Huruvida det blir några fler gemensamma projekt låter författarna vara osagt. Just nu håller Per Nilsson på att skriva en ny barnbok. Katarina Kieri har både skrivit en barnbok och en vuxenroman som kommer släppas under året. - Men man ska aldrig säga aldrig, säger Katarina Kieri. Fotnot: Efter år 2002 har både Katarina Kieri och Per Nilsson fått Augustpriset. Katarina Kieri för Dansar Elias? Nej! (2004) och Per Nilsson för Svenne (2006).