Högstämd jazzdans är inte så kul

Brangwen strävar efter att komma förbi membranet mellan dansare och musiker och därför deltar musikerna i koreografin. Ovanför storbandet, som oftast står placerat i en rad vid väggen i fonden, hänger en vit duk. Där projiceras Jeremy Choates färgrika men något kalla, ljusdesign och den dansfilm, Get outside, som fått ge namn åt hela föreställningen. I filmen medverkar både storbandet och danskompaniet. Den är inspelad i fjol, delvis utomhus i ett snöigt Luleå, och bär på samma i grunden poetiska anda som kvällens övriga koreografier. Men medan ordet jazzdans i vanliga fall signalerar leenden och synkrona rörelser är det här något annat. Ensemblens dansare ler nämligen inte en enda gång. I stället är tonen högstämd, vristerna sträckta och händerna som fågelvingar i en klassisk balett. Det är vackert men när vissa rörelser återkommer alltför ofta och dansen framförs försiktigt, ibland närmast kraftlöst, tappar jag koncentrationen. Roligare blir det då när Tim Hagans nyskrivna musik övergår i kakofoni med många dansare och musiker ute på dansmattan. Vackert, på ett skört och intressant sätt, är det också när i första hand Jan Thelin, Karl-Martin Almqvist, Tim Hagans och Mats Garberg, med sina blåsinstrument parvis interagerar med dansarna. Allra bäst är det sista täta, spännande, stycket med Thomas Helton på basfiol. Sammantaget är Get outside dock inte en koreografi jag kommer att bära med mig. Ja, MBDE har faktiskt svårt att över huvud taget nå ut över rampen, och det i vanliga fall rätt utåtriktade storbandets attityd har tyvärr inte tagits tillvara i den här samproduktionen.

Högstämd jazzdans är inte så kul

Den här gången samarbetar Norrbotten Big Band första gången med dansare och har valt MBDE, Michele Brangwen Dance Ensemble, från Houston som partner.