Högst läsvärt om det mänskliga

Persongalleriet är rikt, samtidigt inte det minsta påhittat. Tror jag. Lena Ackebo har äntligen hittat till samtiden och lämnat radhusidyllen hos familjen Brynebrink för ett besök på en bar. Igenkänningsfaktorn är hög, tjafset mellan kompisar om rätt uteställe är pinsamt igenkännbart. Den bästa serien jag läst på länge, som inte varit känslosmask. Galagos helhet är djupare än förut och lämnar mig med känslan av att de faktiskt är något på spåren. Om än något obehagligt. Lars Krantz Charles Burns-psykiga teckningar gör ett vanligt familjedrama till något
mörkare och febrigt. Galago har sina svagheter, ibland brister det i redaktörsskapet och tidningsboken tappar i sammanhang. Men som i fallet med Ackebo och Krantz bildar de skilda ämnena en viss dynamik, ökande när de ställs mot varandra. Ibland sköts Galago med för fria tyglar. Det blir lätt väldigt internt. Det är många sidor att sätta ihop till en helhet och överlag gör Galagogänget ett bra jobb men det finns en slags hö-hö-attityd som känns fel, den passar inte. Till exempel tror jag att intervjun med Sara Granér varit bättre om den gjorts av en professionell journalist i stället för av sin kollega Liv Strömquist. Sådant funkar ibland men nu blir det faktiskt bara ointressant. Varje nummer behöver inte heller innehålla serier av Kolbeinn Karlsson, Fabian Göransson och Marcus Ivarsson. Jag är inte helt säker på att Mats Jonssons eller David Nessles noveller fått ta den plats de tillägnats, om de inte vore för deras täta koppling till tidningen. Coco Moodysson är
däremot självklar i sammanhanget, likaså Joakim Pirinen som tecknat sin sons märkliga muntligt berättade historia. Högst läsvärt.