Upp!
På Upp! har riksspelmannen Daniel Wikslund samlat vad man nog törs kalla gräddan av den norrbottniska folkmusiken - JP Nyströms, Raj Raj Band, HiLLa Trio med flera - för att i ett 20-tal låtar, visor, stycken besjunga ett norrbottniskt universum vars epicentrum utgörs av stugan vid sjön Tjautjasjaur där spelmannen har sitt basläger och från vars horisont han pejlar in den vida värld han gång efter annan besöker med
fiolen i hand.
Förutom några traditionella låtar utgörs låtmaterialet huvudsakligen av egna kompositioner med grunden i nordisk folkton och utflykter mot allt från blues och reggae till de uppsluppet vemodiga musikaliska gränstrakter där klezmer möter balkanska och romska tongångar och bitterljuv musik uppstår.
Här bjuds på lyriska vardagsbetraktelser över kärleken och längtan därefter, såväl till en annan människa som till landet där ängsullen och fjällbjörkarna växer, en självbiografi i reggaetakt och beskt ironiska reflektioner kring jantelag, maktmissbrukande poliser och Malmbergets gradvisa försvinnande. I sina mest inspirerande stunder kan det hela föra tankarna till Allan Edwalls briljanta viskonst
Överlag blir betyget godkänt. Det här är verkligen inte dåligt. Musikanteriet är genomgående oklanderligt och den varmt sympatiska tonen räcker en bra bit. Ändå saknar jag något. Det här är musik som - om ni frågar mig - främst kommer till sin rätt live, jag vill uppleva svetten, pulsen, det magiska samspelet mellan musikerna. För att sådant ska fungera på skiva krävs något mer. Mer spets! Mer bett i texterna. Mer nerv i det förvisso högkalibriga musikanteriet. Som i den helt vidunderliga Vintervals, där Wikslunds och Samuel Lundströms fioler och Helena Ritzéns sprött klingande piano bildar ett melodiskt pärlbroderi av sällsam skönhet. Mer sånt hade jag önskat mig.
Så i ärlighetens namn: Jag vet inte om jag kommer att lyssna på den här skivan särskilt ofta.
Men jag vet att Daniel Wikslund är värd att lyssna till.