Hög tid för krigsbarnets berättelse

Irja Olsson var ett av de 70.000 finländska barn som deltog i vad som kommit att kallas världshistoriens största barnutvandring. Sju år gammal skickades hon tillsammans med två systrar med båt från Kemi till Haparanda, för vidare transport till Hofors där en familj väntade på henne. Länge mindes hon sin trevliga svenska familj, hur roligt det var, hur mycket mat hon fick äta och den röda cykeln hon fick. Men först när hon i vuxen ålder tog sig an uppgiften att skriva en personlig essä med utgångspunkt i sin krigsbarnstid väcktes minnet med kraft. Och med det den stora sorgen. ? Först tänkte jag att det skulle bli kul att skriva, men så upptäckte jag att det var något lurt med det där. Skrivandet tog emot, jag sköt hela tiden upp det. Men när jag väl satte igång hände något otroligt ? fingrarna skrev av sig själv, medan tårarna strömmade, säger Irja Olsson. Bild efter bild framträdde Så framträdde bild efter bild av starka och orörda minnen. Resan på den mörka pråmen, svedan från avlusningsmedlet där i bastun i Piilijängä, avklädningen och förvandlingen från en sjuåring som snart skulle börja skolan till ett nummer inför den långa tågresan söderut. ? Det var som att framkalla en filmrulle. Ur det diffusa kom minnet fram, klart och med skärpa. De hade legat där hela tiden, men aldrig blivit rörda av någon. Först när jag börjat minnas kan jag börja glömma. Av en forskare fick Irja Olsson lära sig att när en människa är med om något så hemskt att man inte kan ta det till sig, ärras såret direkt, blir en skada för livet. Beskrivningen stämmer överens med hennes egna upplevelser. ? Det är viktigt att tala om detta som hände oss krigsbarn, om det svek vi kände från våra föräldrars sida när vi tvingades till separationer, men det är framför allt viktigt att tala om vad kriget gör med oss människor och om vad krig är. Kriget är inte som regnet som bara kommer, utan det är en företeelse som vi människor kan påverka. Kriget är inte som på film, där hjälten efter hemkomsten omfamnar sin hustru och sina barn och allt är över. Kriget förändrar människor. Livet under och efter kriget I Soldatens dotter berättar hon inte bara om sina egna minnen, utan också om livet under och efter kriget. Hennes pappa inkallades till krigstjänstgöring som 30-åring och kom hem som 35-åring, skadad för livet av sina minnen. Vid återkomsten var han en annan pappa. Som romandebuterande författare vid 68 års ålder tycker sig Irja Olsson ha fått svaret på sin livslånga fråga varför hon skickades bort. ? Länge levde jag med tanken på att det var mig det var fel på, eftersom jag var den som skickades bort. Nu vet jag svaret och har också lärt mig att flytta skulden dit den hör. Jag tycker att våra föräldrar gjorde fel som sände iväg oss, men de måste i sin tur flytta skulden vidare till myndigheter och politiker, till Hitler och Stalin, till alla som löser frågor med hjälp av våld och krig. Till god hjälp har hon och många krigsbarn med henne haft de föreningar som bildats genom åren. Där har de gemensamt kunnat bearbeta sina minnen och ?räddat förståndet?, som Irja Olsson uttrycker det. Själv har hon varit både förbundsordförande för Riksförbundet Finska krigsbarn i Sverige och ordförande i lokalavdelningen i Gävleborg där hon bor. Deltar i krigsbarnsmötet Självklart deltar hon också i det stora Krigsbarnsmötet som under veckan pågår i Haparanda och där skulpturen ERO, Separation, skapad av den finländska arkitekten och skulptören Anna Jäämeri-Ruusuvuori, avtäcks - i dag som ett minnesmärke, inte minst för kommande generationer. ? 70.000 finska barn tog man emot i Sverige på den tiden. I dag påstår vi att vi inte har råd att ta emot 150 apatiska flyktingbarn. Så mycket har vårt samhälle förändrats, blivit hårdare. Vad kommer att hända efteråt för dessa barn? Därför vill jag berätta om kriget, säger Irja Olsson.