Suzi Quatro ? minns ni det lilla dynamitpaketet från 70-talet, i läderdress, en för brådmogna tonårsgrabbar mycket farlig sexig framtoning och insisterande glam-rockhits med namn som Can the can, 48 crash, Little bitch blue, Devil gate drive, Too big, The wild one och Your mama won?t like me?<br>Inte sällan medvetet dubbeltydiga och spelande på lika doseringar av sex och högoktanig rock?n?roll.<br>Suzi Quatro har vi inte hört något från på mycket länge, men nu har hon släppt en cd som heter A?s B?s & Rarities (Rak/EMI/) och den känns som en allmänt uppseendeväckande adrenalinkick presenterad av en välriktad läderstövel.<br>Alla de gamla hiten, samt en massa svåråtkomligheter som första singeln Rolling stone, Shake my sugar och diverse annat tvetydigt och ramalama-slamrande. Suzi har fyllt 56 nu men rockar envist vidare. Det skulle vara kul om blues- och rockföreningen i Flakasand eller Kalix musikförening tog dit henne. De brukar ha en viss känsla för feeling, om man säger så.<br><br>Bonnie Raitts senaste heter Souls alike (Capitol/EMI/) och är ? ganska diffus och tråkig, faktiskt.<br>Den under så lång tid helt eminenta blues/rocksångerskan miss Raitt, med ett slidegitarrspel värt att åtminstone svimma inför, har de senaste åren tyvärr tillåtit sig att glida in i det anonyma Middle of the Road-träsket och glimtar här till på bara ett fåtal ställen, som i Lee Claytons Two lights in the nighttime och Marc Jordans Deep water.<br>Men det räcker inte. Om man uttrycker sig diplomatiskt.<br><br>Däremot återvänder jag gärna till norskan Ane Bruns Duets (Determine/V2/), med massor av ögonblick att ramla åt valfritt håll inför.<br>Bara att välja: Ane tillsammans med Ron Sexsmith i Song No. 6, med Madrugada i Lift me, med Lars Bygdén i This road och med Tobias Fröberg i Love and misery. Ständigt stora moment med stor musik.<br><br>Merit Hemmingson ? minns ni henne? En folkmusikalisk häxmästarinnehuldra där bakom hammondorgeln i början av 70-talet, med låtar som satte igång det aktiva intresset för folkmusik hos väldigt många.<br>Merits ?funky folk music? hade sin grund i den jazzmusik som hon fick tillfälle att spela i New York, med Miles Davis band och pianisten Joe Zawinul. Sedan legerade hon svensk folkmusik med diverse klaviaturmusikaliska uttryck och fick därmed till ett sväng och ett groove av, allt som oftast, sant hänsynslöst snitt.<br>På den välkomna samlings-CD:n Merit ? Queen of swedish hammond folk groove (BAM/) finns hur mycket som helst att lyssna till, naturligtvis inkluderande Jämtländsk brudmarsch -73, som låg ett bra tag på Tio i topp-listan när det begav sig också. Så om ni inte redan har gjort det så ? upptäck!<br><br>Den finska violinisten Linda Lampenius vårdar sig även hon om det folkmusikaliska uttrycket. På Nordic light (Ladybird/) arbetar hon tillsammans med dragspelaren Bengan Jansson och ibland förekommer även sångaren Anders Ekborg i helheten. Resultatet blir njutbara nya reliefer till välkända melodier som Vem kan segla, Nya Säkkijärvipolkan, Fritjof och Carmencita, Glimmande nymf och Gammal fäbodpsalm. <br>Vackert så att det svider. Men helheten kan ändå inte frånkännas en viss sterilitet. Dock inte så mycket att man störs. I alla fall allt för mycket.<br><br>Och till och med Lill-Babs har kommit med en ny platta, vilket inte sker så uppseendeväckande ofta nu för tiden. Här är jag (Satellite/) presenterar denna allsvenska ikon på både spralligt (Lite skit och smällar, en försvenskning av countryhiten Achy breaky heart) och vemodsallvarligt (tolkningarna av Lars Forssells Leo Ferré-översättningar Snurra min jord och Jag står här på ett torg) humör.<br>Hon kan det mesta, den här damen. Men allra bäst är hon när hon tar tagi i amerikanska shownummer, av Neil Sedaka och Carole Bayer Sager, och gör något bestämt eget av dem. Och att hon kan sjunga, Lill-Babs, det har vi ju vetat i ett halvsekel ungefär.
