Så var då årets upplaga av Pianovår i Boden slut. Tre konserter under lika många månader som lyfter fram Boden till Norrbottens centrum för pianomusik på absolut högsta nivå. En stor eloge till arrangörerna för deras oförtrutna arbete med att sprida god kultur och jag hoppas verkligen att det kommer en ny pianovår nästa år.
Efter konserterna med Stefan Arnold och Peter Jablonski var det nu dags för den för mig okände armeniske pianisten Vardan Mamikonian. Han väljer att inleda konserten med Bachs Italienska konsert. I våra dagar är man ju mer van att höra Bach på cembalo än på piano och det tar ett tag innan öronen vant sig vid den mer romantiska klangbilden. Men lagom till den andra satsen, Andante, har jag vant mig och här kommer en av konsertens höjdpunkter.
Om Bach långsamma satser spelas på, enligt mitt tycke, rätt sätt så kan musiken lyfta och få en tyngdlös karaktär. Här händer det! Mamikonians frasering och rytmik drar med mig på en helt ljuvlig luftfärd. Varje fras, varje ornament får ta den tid den behöver. Mycket bra.
Efter Bach är det dags för Chopin. Här kommer vårens jubilar fram för första gången. Etyderna, op. 10, är nämligen tillägnade tvåhundraårsjubilaren Franz Liszt. Och nu börjar jag ana vart kvällens solists riktigt starka sidor finns. Det är inte i det stora, mäktiga tonspråket utan i det lilla. Alla som var på plats denna kväll måste ha berörts av det fantastiska spelet i pianonyanserna. Trots att tempot i vissa svaga partier är rasande så lämnas inget åt slumpen. Alla detaljer får den plats de förtjänar. När så den berömda Revolutionsetyden brakar loss är våra öron så vana vid det svaga att kontrasten släpper loss all kraft som jag tror Chopin eftersträvade.
Efter paus står Mendelssohn på programmet. Hans Lieder ohne worte op. 6 No 6 brukar i normala fall tillhöra musik i min smak. Men här kommer kvällens svacka. Mamikonian lyckas inte kommunicera med oss i publiken. När han har spelat klart förstår vi det knappt. Jag undrar varför han tog med dessa stycken i programmet.
Särskilt med tanke på det som avsluter hela kalaset. Nämligen två stycken av Franz Liszt. Och lika fel som Mendelssohn kändes, lika rätt kändes Liszt. Från det att kyrkklockorna startar i Funérailles till det att den Spanska rapsodins halsbrytande avslutning klingat ut är det bara en enda stor fest som öses över oss från scenen. Och detta är ändå skrivet av en person som inte brukar gilla Franz Liszt. Men nu lyfter jag på hatten och säger: Grattis Franz på tvåhundraårsdagen och grattis Boden till att ha fått denna viktiga pianotradition att bevara.