Hög igenkänningsfaktor

Bodens konstgille har länge haft ett "stall" av konstnärer som med jämna mellanrum på sisådär ett par tre år återkommit med utställningar. Det kan vara intressant att följa hur ett konstnärskap utvecklas under tidens gång, men det förutsätter ju att det händer något mellan utställningstillfällena. Man kan tycka att vi har tillräckligt med repriser i kulturlivet redan som det är utan att den annars så eminente konstnären Jörgen Nilsson från Örnsköldsvik ska bidra med ännu ett da capo. Många av Nilssons verk i den här utställningen visade han förra gången han var på Konstgillet för ett antal år sedan. Minnet kan vara kort, böcker kan med fördel läsas om, och bra konst kan förvisso visas många gånger men ändå ... Den feta guldoxiderade BMW:n, alla uppkomlingars statusmarkör, var med redan då. Delar av sviten Freud I-III heter visserligen S-märkt i den här editionen och består av bronsgjutna navlar, bröstvårtor och tungor som omger en naken människa. Förra gången det begav sig skrev jag "Det kunde vara en gestaltning av tidens sexualisering eller av mänskliga grundläggande behov". Den tredimensionella terrakottamodellen här kallad Landskap ur minnet kan vara densamma som eller måhända en snarlik replik av vad som då var en modell av Mellansel där norra stambanan anknyter till banan mot Ö-vik. Det delfinliknande flygplanet har den här gången fått sällskap av gelikar och återkommer i denna utställning men nu som flygflottilj. Jag tycker att lyftkraften ökar betydligt då fler Farkoster får luft under vingarna. Igenkänningsfaktorn är som förstås synnerligen hög i den här utställningen. Det är egentligen bara de stora sensuella vermilionröda akvarellerna som i någon mån avviker från de akvareller han visade förra gången (de var också stora och röda men med mer uttalade blommotiv). Ett annat verk som jag inte sett tidigare är stengodsskulpturen Anita Lindblom som liknar mest en hårdsprayad frisyr från tidigt 1960-tal. En artist och en håruppsättning som man med fördel kunde ha fått glömma. Eftersom minnet är kort och omläsning kan ge nya infallsvinklar och mycket av utställningen är något av ett glatt återseende från förra gången så kan det inte vara helt fel att vad gäller hängningen citera vad jag då skrev: "Det är också anmärkningsvärt att konstatera att med ett relativt litet antal men väl hängda småskulpturer kan man fylla en så pass stor lokal som konstgillets. Det är således inte alltid storleken och antalet som är det viktiga utan verkens inneboende lödighet och dispositionen dem emellan." Jag har tidigare gett uttryck för mitt gillande beträffande Nilssons skulpturer utan att nämnvärt poängtera hans akvarellmåleri som jag tycker ligger ett snäpp utöver det vanliga. Det skulle vara intressant att se mer av den varan. Kanske nästa gång på Konstgillet?

Hög igenkänningsfaktor

Nej - Bertil Sundstedt vill inte ha en alltför hög igenkänningsfaktor när han besöker utställningar. Det är ju roligt om det händer något även mellan utställningarna också tycker Bertil som irriterar sig på att utställaren Jörgen Nilsson visar flera verk i repris.