Hög energi med fullt brass

Boban Markovic är sedan länge brassmusikens okrönte balkankung och omtalad inte minst i Sverige. I staden Guca har han krönts till den bästa trumpetaren ett antal gånger men numera står han lika ofta åt sidan för sonen Marko Markovics fingerfärdighet och blåskonst och koncentrerar sig på sitt flygelhorn. Många förknippar också Markovic med filmerna Svart katt vit katt och Underground, vilka också gjorde Boban känd för en bredare publik inte minst i Skandinavien. Lika många verkar också ? lite slarvigt ? sätta likhetstecken mellan balkanbrass och zigenarmusik, eller om ni så vill romsk musik. Efter en kväll i Boban Markovic och Marko Markovic orkester så står det väl tämligen klart att de hämtar lika mycket influenser från jazz och indisk musik som någonting annat. Första halvan av konserten är en besvikelse där Marko Markovic är den klart lysande stjärnan och största behållning. Boban vankar mest av och an som en ouppvärmd orkesterledare och vänder lika ofta ryggen mot publiken som han lyfter sitt instrument. Energin från scenen är förvånansvärt låg och även om det rent musikaliskt och tekniskt är väldigt hög klass så har jag alltid irriterat mig på artister som inte vågar ha roligt för sin publik. Andra halvan visar sig utvecklas till något helt annat. När Boban Markovic och Marko Markovic orkester vågar byta moll mot dur och släppa loss allt vad hämningar heter så är trycket från de elva blåsinstrumenten från scenen både öronbedövande, maffigt, svulstigt och vackert. Precis när man trodde att man kunde Markovic så byter de skepnad och sätter in en högre växel. Inte minst Marko som med sitt jazzstötiga trumpetande fortsätter att vara kvällens största behållning. Visst är vi väl ett par stycken som hellre hade sett dom på en dammig huvudgata i Guca under festivaltider istället för sittande i en konsertsal. Men efter pausen spelar det inte så stor roll längre, eftersom energin i lokalen då är den högsta jag upplevt under de fem konserter jag upplevt sedan Kulturens hus kom till. För det är när den är orädd och okonstlad som balkanbrassen är som bäst. Inte när den lågmält snirklar sig fram som ett ledmotiv till Gudfadern.